germanerna brydde sig på hans tid i allmänhet ej om mynt, utan höllo sig till byteshandeln, som de af gammalt voro vana vid.[1]
Den stora förändring i detta afseende, som inträdde med den kolossala myntinförseln under Marcus Aurelius, blef af en temligen öfvergående art. Myntströmmen aftager nemligen nästan lika hastigt som den inbrutit. Endast M. Aurelii närmaste efterträdare, Commodus, är i mera betydande grad representerad i fynden. Redan för Septimius Severus är medelsiffran pr år lägre än för de fleste kejsarne från första århundradets senare hälft.
Detta plötsliga afstannande af myntinförseln under Septimii Severi tid synes, såsom ofta blifvit framhållet, stå i bestämdt sammanhang med den ytterligare, betydliga försämring af silfvermyntets halt, som denne kejsare företog omkring år 198. Den förkärlek för det gamla goda myntet, som Tacitus iakttagit hos sin
- ↑ Då sålunda en mängd olika skäl samstämmigt tala för, att den egentliga införseln af romerska silfvermynt till Nordeuropa börjat först under Marcus Aurelius, så kan jag ej känna mig öfvertygad af de invändningar emot denna åsigt, som för ett par år sedan framställts af direktören för Museum schlesischer Alterthümer i Breslau, d:r H. Seger, i hans uppsats Der Fund von Wichulla i Schlesiens Vorzeit in Bild und Schrift VII, s. 431 f. Han framhåller, att den Tischlerska åsigten är oförenlig med de många litterära vittnesbörden om lifliga handelsförbindelser mellan romare och germaner redan under de två första århundradena, och att de sena mynt, som regelbundet förekomma i denarskatterna, icke behöfva betyda annat, än att nödvändigheten att gräfva ned dessa skatter icke inträdt förrän under de oroliga tider, som började med Markomannerkrigen. Denna förklaring vore naturligtvis tänkbar, om frågan endast hängde på de stora skatternas vittnesbörd. Men d:r Seger lemnar alldeles ur räkningen den andra vigtiga omständigheten, att äfven i graffynden mynten uppträda först på en tid, som tydligen motsvarar slutet af andra århundradet. Att lifliga handelsförbindelser med romarne ägt rum redan långt före denna tid, derom vittna äfven de arkeologiska källorna nogsamt. Redan under det första århundradet uppträda romerska importartiklar, hufvudsakligen bronskärl, talrikt på det germanska området. Att mynten felas bland dessa vittnesbörd om en betydlig handel, kan förvåna vår tid, men bestyrkes och förklaras, såsom vi sett, af Tacitus. Såvidt jag kan finna, stå i denna fråga de litterära och de arkeologiska källorna i den bästa öfverensstämmelse. D:r Seger har föröfrigt förbisett det för saken högst väsentliga förhållandet, att de största myntmassorna härröra från Marcus Aurelius; han säger nemligen, att Trajanus, Hadrianus och Antoninus Pius äro talrikast representerade, och att sedan ett jemnt aftagande eger rum.
