forntida gotlänning vid namn Udd lagd öfver den plats, där hans döda häst blifvit nedgräfd. Till erinring om denna häst, säkerligen sin egares älsklingsdjur, har hästens bild blifvit inhuggen å stenen och likaså en inskrift därå blifvit gjord. Med kännedom om hurusom de forna nordborna plägade i sång och saga bevara berömda hästars namn väntar man i detta fall ovilkorligen att i inskriften finna den hästs namn angifvet, hvars bild återgifvits å stenen och hvars minne hans egare tydligen velat bevara åt eftervärlden. Det vore ju klent bestäldt med detta minnes bevarande, om man icke, då i alla fall en inskrift gjordes, i denna insatte hästens namn.
Att äfven i Sverige i forntiden samma sed som i Norge och på Island fanns att i saga och sång bevara hästars namn, därom vittnar bland annat den så kallade Kalfsvisan i Snorre-Eddan, hvilken dikts andra strofs senare hälft lyder så:
Áli Hrafni, (er) til iss riðu,
enn annarr austr und Aðilsi
Grár hvarfaði geiri undaðr.
(Åle [red] Hrafu, när de redo till isen, men en annan i öster under Adils lopp, Grålle, sårad af spjut). Åt eftervärlden bevaras här namnen på två Upsalakonungars ryktbara hästar, eller i alla händelser — om man icke gillar min uppfattning af Grár som nomen proprium och namn på Adils häst — namnet på konung Åles häst Hrafn. Om konung Åle själf veta vi ej synnerligen mycket, men namnet på den häst, han red i det i forntiden ryktbara slaget på Vänerns is, det är i saga och sång bevaradt sedan 1400 år tillbaka (jfr Fahlbeck i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 8: 2: 61 f,), och det finnes intet skäl att antaga, att traditionen därom, som äfven bevarats i Ynglingasagan (där en kung Adils’ häst Slöngvir ock nämnes) är osann.
Jag öfvergår nu till att med ledning af det ofvan sagda framställa ett nytt tolkningsförsök af inskriften å Roes-stenen. De före det första skiljetecknet stående 5 runorna läser jag som ett ord iuþin och ser däri, såsom jag allt från mina första försök att tolka inskriften gjort, hästens namn (ehuru i början läst annorlunda; jfr Bugges uppsats s. 116 samt den delvis misslyckade förstorade afbildningen af runinskriften s. 114 i förra häftet).
iuþin, som står för äldre *iuþina, hvarom längre fram, förmodar jag vara en diminutivbildning på -īna af ett urnordiskt ord
