euþa, motsvarande det fornnorska välbekanta ordet ióð, foster, barn, hvilket i fno. nyttjas om både människor och djur, i poetiskt språk ofta om de senare (jóð arnar, gyldis). Af detta ord är förut en afledning iuþingar som personnamn kändt från Reistad-stenen, hvarom se Bugge, Norges Indskrifter I, 219, särskildt not 3, där det visas, att euþa-, ej euða- är den urgermanska stammen till grundordet. Sammansatta med ióð såsom första sammansättningsled förekomma i uppländska runinskrifter personnamnen Ioþgilþ och Ioþbiarn. I en majuskelinskrift från Halla å Gotland förekommer qvinnonamnet Iudvi (se G. Lindström, Anteckningar om Gotlands medeltid, II, 81). Då ordet sålunda finnes vara nyttjadt i personnamn, bör det äfven ha kunnat användas i hästnamn. Det förekom t. o. m. i forntiden ej sällan, att hästar buro verkliga personnamn. Så hette gjukungen Gunnars bäst Gote, som äfven är ett mansnamn; hertig Skule berättas ha haft en häst vid namn Gautstafr, som är vårt namn Gustaf; och i Kalfsvisan är Vacker (Vakr) ett hästnamn, medan samma namn förekommer som mansnamn (Wakraʀ) en fornnorsk inskrift med urnordiska runor — samma inskrift, däri nyss nämnda mansnamn iuþingaʀ förekommer.
Diminutivändelsen -īna lägges i flere germanspråk till stamord betecknande dels människor, dels i synnerhet djur (»in benennungen für das tierjunge»; se Kluge, Nominale Stammbildungslehre der altgerm. dialekte 2, s. 29), t. ex. i got. gumein, liten man, qinein, liten kvinna, gaitein, liten get; i fhty. magatin, ags. mægden, liten flicka, fhty. kizzin, chizzi, litet kid, fhty. zikkin, ags. tiecen, liten get, fhty. fuli(n), liten fåle, fuhsin, liten räf, m. fl. (alla neutra). Denna diminutivändelse synes eljes icke förekomma i nordiska språk som bildande substantiv — det urgamla svin af su-ina undantaget —, hvadan dess förekomst i urgutniskan skulle kunna läggas till de af Bugge, Norges Indskr. I, 154 f., anförda fallen af likhet mellan urgutniskan och gotiskan. Rörande formen iuþin för väntadt iudīn, om suffixet, såsom Kluge (a. a. s. 95) antar, har hufvudton, kan jämföras got. gulþeins, airþeins, där þ kanske öfverförts från stamordet. — Det är af dylika adjektiv på -īno, som de neutrala substantiva diminutiven äro substantiverade.
Att ordet *iuþa redan i och för sig har så att säga en diminutiv betydelse, är intet hinder för att det kunnat få en diminutivafledning sig vidfogad. »Allting är relativt». Det kan finnas större och mindre »små barn». Och just ord betydande ungar af djur få
