göken, om han till äfventyrs befunne sig i närheten. Vid kanten af en med björk blandad furuskog låg ett berg, vid hvars fot en liten blomstrande äng utbredde sin matta. Där slogo vi läger.
Gummorna och flickorna packade upp förrådskorgarna, pojkarne samlade torra grenar och gjorde upp en eld. Om någon af flickorna fnissade eller pratade för högt eller om de råkade skramla med koppar och tallrikar, blef inspektoren rasande. »Skrämma ni göken, ha vi ju gjort allt detta förgäfves, och gal han innan vi fått den egentliga »dårbiten» i magen, så få ni svara för följderna», bannade han. En af flickorna märkte nog på hans hårda grepp om hennes arm, att han gjorde denna förebråelse på fullt allvar.
Kaffet blef snart färdigt och smakade förträffligt efter den tidiga promenaden, och korgen med de färska hveteskorporna kunde ej fyllas fort nog. Men allt detta gick utan buller, och samtalet fördes endast genom tecken och hviskningar. — Larsson höll utkik åt alla håll ... »St! der är han.» — Vi lyssnade med återhållen andedrägt. Kuku! gol han på något afstånd. — »Från vester», hviskade godsägaren, och »Gud vare tack» tillade Larsson. Bokhållaren slog nu skyndsamt i det bruna mjödet och lät bägaren gå laget rundt såsom tackoffer, ty
Vestergök är bästegök,
Östergök är tröstegök.
Norrgök är sorggök.
Södergök är dödergök.
På några trakter heter det visserligen: Sörgök är smörgök d. v. s. förkunnar ett godt år för smörtillverkningen, men vester gök är bäste gök. Nu hade han »guckat» från vester och därför gick bägaren flitigt laget rundt. Ännu tordes man dock ej gifva glädjen fritt spelrum, ty man hade så mycket att fråga göken om. Larsson höjde sitt glas och började:
Gök, gök, på qvist
Säg mig visst,
Huru många år
Jag lefva får?
Kuku! gol göken, sedan teg han. Den gamle satte bort sitt glas orördt och vände sig bort, för att lägga ännu ett par risqvistar på den nedbrunna elden. Han tycktes ej höra de närvarandes försäkringar att göken ej alltid spår sannt.
