tre årstider med visshet förekommit hos åtskilliga folk, bör vid bedömandet af denna fråga måhända ej lämnas alldeles å sido. För Tacitus samvetsgrannhet i anförda uppgift talar för öfrigt särskildt det draget, att han först af de germanska årstiderna nämner vintern, ty med eller under denna har det forngermanska året otvifvelaktigt tagit sin början.
Emellertid har i Tyskland den meningen på senare tid allt mer förfäktats, att germanerna aldrig haft ett treskiftes utan endast ett tvåskiftes och i senare samband därmed fyrskiftes år, hvars indelning grundat sig på solstånds- och dagjämningstiderna. Bland förkämparne för denna åsikt är främst att nämna K. Weinhold, och vid hans sida ställa sig bland andra H. Pfannenschmid och H. G. Grotefend. E. Mogk, som i första upplagan af sin Germanische Mythologie hyllade samma mening, har i andra upplagan af detta sitt arbete anslutit sig till motståndarnes.
Såsom den främste bland häfdarne af ett forngermanskt treskiftesår torde böra ställas A. Tille, hvilken i sitt arbete Die Geschichte der Deutschen Weihnacht[1] eftertryckligt försvarar den åsikten, att »die germanische Jahreseinteilung war eine völlig andere als die römische und christliche». Enligt Tilles mening hade den forngermanska årsindelningen alls intet att skaffa med solstånd och dagjämning utan var fotad på rent praktiska hänsyn och stod i ett innerligt samband med folkets hufvudnäring, hvilken han anser hafva varit boskapsskötsel.[2] Utgångspunkterna för årets skeden voro därför den tid, då betesmarkerna begynte grönska; den tid, då gräset nått sin utvecklingsgräns och till följd af högsta sommarhettan började gulna; samt den tid, då den första snön föll.[3]
Dessa tidpunkter förlägger Tille till omkring den 13 mars, den 10 juli och den 11 november gamla stilen. I samband med de vid vinterns början infallande storslagterna firades då årets förnämsta högtid eller rättare högtider, ty enligt Tille höllos två vinterofferfester med omkring en månads mellanrum, och af dessa blot fortlefver
- ↑ Leipzig 1893.
- ↑ Det är dock att märka, att det är i sin redogörelse för germanernas åkerbruk som Tacitus omtalar deras treskiftesår. För äring och gröda var det ju ock som, enligt Sturluson, de nordiska vinterstorbloten höllos, och äfven sommarblotet hade en gång utan allt tvifvel likartad innebörd.
- ↑ Sid. 6.
