bevarat dessa gamla intryck, att de nu skänka oss flere viktiga upplysningar om vår forntid, hvilka på annat håll svårligen mer stå att få.
Docenten K. B. Viklund har i Nordiska museets årsberättelse för 1895 och 1896[1] tagit lapparnes årsindelning till föremål för en särdeles intressant undersökning. Af denna framgå följande för vårt ämne viktiga upplysningar. I öfverensstämmelse med nordborna kalla lapparne natten före den 14 april (Tiburtius) sommarnatten (kess idja) och natten före den 14 oktober (Kalixtus) vinternatten (talv idja), hvarvid de alltså ansluta sig till den i det föregående omtalade tvedelningen af året i vinter- och sommarhalfår, en indelning som enligt Viklund också tillhör finnarne. Men på samma gång som den lappska tidräkningen visar denna årsdelning, enligt hvilken såsom sagdt midvinterdagen skulle infalla den 13 januari, ter den ett därifrån helt afvikande drag, i det att den förlägger midvintern till tiden mellan den 5 och 11 februari och själfva midvintercentrum (talve quontel = midt i vintern) till den 8 februari.
För så vidt jag kunnat finna, yppar det jag här anfört den enda utvägen att i våra folkliga årsuppfattningar spåra en årstredelning. Därmed vare dock ingalunda påstådt, att de indelningsterminer, jag sökt uppdaga, till sina gränser sammanfalla med de trenne årstider, som Tacitus afsett. Tvärtom häntyder den gotiska kalenderns benämning på november, Naubaimbair fruma Jiuleis, likasom äfven andra förhållanden på, att hos germanerna under tidernas lopp ett framskjutande af julmånaden och nyåret egt rum.
Jag tvekar mycket, om jag till sist i detta sammanhang bör påpeka, att vedatidens hinduer, på samma gång de beräknade året till tolf månader, indelade detsamma i tre årstider, hvilka hvar och en i sin tur itudelades,[2] samt att de till rägntiden förlade andarnas fritid.[3] Då man emellertid ej dragit betänkande att mot Tacitus’ trovärdiga utsaga stöda sig på 1200-talets isländska författare, kunde man med snarsagdt lika goda skäl sluta från Tacitus’ uppgifter om germanerna till den s. k. ariska enhetstidens tillstånd.
