Vadstena klosterkyrka.
Då jag mottagit uppdraget att meddela några upplysningar om Vadstena klosterkyrka och särskildt om kyrkans nyligen verkställda restaurering, vill jag först påpeka, att det är mycket, som om denna kyrka, om dess historia, dess minnen och dess byggnadssätt, både borde och kunde sägas, men som den korta stund, som är anslagen åt ett mötesföredrag, icke tillåter. Hvad jag nu kommer att meddela blir därför rätt ofullständigt och aforistiskt, men ändamålet blir dock vunnet, om det lyckas fästa vännernas af vårt lands fornminnen uppmärksamhet vid och väcka deras intresse för denna kyrka, som i mer än ett afseende är enastående i vårt land och äger rika, det fosterländska sinnet tilltalande minnen. För att därför strängt hålla mig vid det angifna ämnet — kyrkan — vill jag icke närmare beröra klostret, Birgittinerordens eller, såsom dess officiella namn var, den hel. Frälsarens ordens en gång här varande moderkloster, och detta så mycket mindre som detta kloster ju blir föremål för ett särskildt föredrag vid detta möte.
Först och främst det förhållandet, att vår kyrka under mer än ett århundrade var centralhärden för en i hela kristenheten känd och högt vördad klosterstiftelse, den enda som utgått från Norden, gifver henne en alldeles särskild betydelse; och vida bekant var hon ock, då de talrika främlingar och vallfärdande, som under den tiden besökte henne och där andaktsfullt förrättade sin gudstjänst, spridde hennes namn ut i allt vidare kretsar. Ett vittnesbörd om det anseende, hon ägde, är ock det namn, hvarmed hon ej sällan i medeltidens handlingar nämnes: templum cathedrale vazstenense.
Vid hvad tid kyrkan allraförst blef grundlagd, kan ej med bestämdhet sägas. Diarium vazstenense eller klostrets dagbok har, märkligt nog, intet att härom förmäla; den sysselsättar sig hellre med en del saker, som för oss hafva ganska ringa intresse, såsom då eller då inträdde den eller den syster i renlefnaden, d. v. s. i klostret, den eller den dagen dog brodern N. N. Det vill synas, som hade man först uppfört en del byggnader för klosterfolkets härbärgerande och låtit sig tills vidare nöja med ett provisoriskt träkapell. Detta jämte ett par stenbyggnader i systrarnas kloster brann ned år 1388. Kanske hade man redan före denna
