vind, hafva här sammanförts och erbjuda fornminnesvännen ej litet af intresse.
Torde böra äfven nämnas, att det gamla värdefulla, med purpursammet öfverklädda och med en mängd silfverplåtar smyckade relikskrinet, i hvilket S. Birgittas och hennes dotter S. Katarinas ben äro sedan slutet af 1700-talet förvarade, fått ett nytt och värdigare omhölje, en konstnärligt ornerad kista af ek, samt är placeradt i kyrkan i närheten af altaret.
Ändtligen blef det vidlyftiga restaureringsarbetet afslutadt efter att hafva medfört en sammanräknad kostnad af 189,277 kr. 68 öre, och hösten 1898 kunde kyrkan åter öppnas för offentlig gudstjänst, hvilket också med mycken högtidlighet skedde 1:a söndagen i adventet samma år i närvaro af H. M. Konungen och H. K. H. Kronprinsen samt dessutom medlemmar af konungens råd, länets höfding och stiftets biskop m. fl.
Så står hon nu där, denna kyrka, större och ansenligare än flertalet af vårt lands domkyrkor och rikare på minnen än de flesta. Och hvad intryck gör hon då på betraktaren? Är hon vacker? Ja, om man så vill. Men detta är kanske icke det rätta uttrycket för den verkan, som hon gör eller vill göra på åskådaren. I all sin enkelhet och flärdlöshet verkar hon storslagen och imponerande, dock icke nedtryckande utan upplyftande, så att man alldeles omedelbart får en känsla af något, som icke är af denna världen, af något, som är »ofvanefter». Skulle jag i korthet gifva en karakteristik af denna kyrka, vet jag intet bättre uttryck än hennes stiftarinnas egna ord: »slät gärning, ödmjuk och stark».
Med anledning af detta föredrag begärdes ordet af
öfveringeniören C. A. Lindvall från Stockholm, som ville framställa en
fråga till föredragaren angående tidpunkten för altarets flyttning
från västra till östra ändan af kyrkan. Nyaste beskrifning öfver
Vadstena uppgifver, att detta skett vid den stora reparationen 1829,
men helt visst måste vi gå nära 300 år tillbaka i tiden för denna
omflyttning. Broocman säger i »Östergötlands beskrifning», tryckt
1760 angående klosterkyrkan: »År 1550 inreddes hon med
bänkerum och gjordes brukbar till gudstjänst enligt evangeliskt sätt,
hvarigenom hände att stadsförsamlingen ifrån then tiden drogs
efterhanden tit så att theras egen kyrka kom att stå öde till 1577,
tå then allmänna gudstjänsten åter flyttades till stadskyrkan
