igen.» Helt visst skedde altarflyttningen till öster enligt protestanternas bruk år 1550, och var nog detta kärkommet för kung Gösta såsom tillfälle att utrota allt »papisteri». Då hertig Magnus begrofs vid kyrkans östra ända, hade altaret utan tvifvel där sin plats.
Ehuru ej hörande till kyrkans historia, men väl till Birgittinerordens, ber jag att medan jag har ordet få meddela en berättelse ur de engelska antikvariernas förhandlingar är 1811.
Redan 1406 hade orden vunnit ryktbarhet utomlands, och föranledde engelska konungen Henry V:s skattmästare Henry Fitz-Hugh att besöka klostret sagda år; intagen af förhållandena här, beslöt man anläggning af ett dylikt i England. År 1415 lades grundstenen af konungen till klostret Syon, hvarest 1420 tjugufyra nunnor, fem präster, två diakoner och fyra laybrothers installerades. För den riktiga inrättningen af klostret ditkallades tre munkar, fyra nunnor och tre novicer frän Vadstena, af hvilka några sedan återvände hem, som synes af bref från Vadstena till Syon med tacksägelse för den välvilja, som visats dem. Namnen på alla dessa personer jämte andra upplysningar återfinnas i Vadstena klosters dagbok. Det hela visar, hur troget de utförde åtagna förbindelser. — Klostret Syons öden äro märkvärdiga; vid dess upplösning under Henry VIII omkring 1530-talet skingrades ej folket såsom å andra ställen, utan flyttade till Nederländerna som kloster. Vid regentombytet återkallades de till Syon, men måste sedan ånyo lämna landet och blefvo till sist inbjudna till Lissabon, hvarest nunnorna (ej munkarna) fortfarit som engelskt kloster till 1810 eller mer än 200 år, då de sista nio nunnorna togo sin tillflykt till England undan krigsolyckorna vid denna tid. Vanliga plundringar under kriget utarmade klostret, som till sist användes som sjukhus för engelska hären. Klostrets sigill och några böcker var allt nunnorna medförde till England.
Kontraktsprosten Fjetterström ville icke ingå i svaromål på de delar af herr Lindvalls yttrande, som icke hörde till föredraget i fråga. Detta handlade endast om klosterkyrkan, ej om klostret, öfver hvilket särskildt föredrag skulle hållas. Men i fråga altaret, hade han att framhålla, att i alla Birgittinerkyrkor den regeln gör sig gällande, att högaltaret står under triumfbågen i västra delen af kyrkan, då altaret i de flesta protestantiska kyrkor är beläget i öster. Det är då alldeles gifvet att, när man vid reformationen sökte utplåna hvarje spår af katolicismen, man också
