vi sammanträden oftare, och de verkade i detta fall en nationell rörelse till förmån för våra fornminnen. — Så har man i Sörmland räddat från förstörelse en mängd kyrkliga föremål dels genom att väcka uppmärksamhet därpå, dels genom att få dem deponerade, då de ej kunde väl vårdas på platsen, i Strängnäs kyrko-museum, där man har det mycket bättre ordnadt än kanske andra provinsmuseer ha det. I Närke arbetas också af därvarande fornminnesförening i samma riktning, ehuru där tyvärr numera föga finnes kvar att tillvarataga.
Professor E. Wrangel från Lund uttryckte sin tacksamhet för att föreliggande ämne ansetts vara lämpligt att behandlas på detta möte. Beklagade dock, att han icke hunnit få del af programmet förr än vid mötet och således icke kunnat förbereda sig på frågan. Under flera resor i utlandet, särskildt för den Mandelgrenska samlingen, som nu donerats till Lunds universitet, och som talaren fått i uppdrag att handhafva och komplettera, hade han fått en djup inblick i, huru de kyrkliga minnena vanvårdades. Detta gällde icke blott inventarieföremål, utan framför allt de kyrkliga byggnaderna själfva. Flertalet af dem har redan vandaliserats, mestadels genom ombyggnad eller s. k. restaurering. Ville ej ingå på den kinkiga restaureringsfrågan; men trodde att eftervärlden — kanske redan om 50 år — skulle fördöma de allra flesta »restaurationer».
Ett medel att förebygga alltför våldsamma sådana vore, om sakkunniga och intresserade underkastade restaureringsförslagen en offentlig och grundlig diskussion; genom pressen kan äfven i detta fall mycket uträttas.
Professor Montelii och prosten Wahlfisks mening att man genom upplysning medelst möten och skrifter skall vinna syftet erkändes. Men det vore ej det enda sättet att rädda våra kyrkliga minnen. Talaren förenade sig också med kontraktsprosten Wahlfisk om upplysning äfven för prästerna. Det borde vid universiteten anordnas kurser i arkeologi för teologie studerande. Och särskildt borde väl konsistorie-notarierna äga kunskap om och intresse för den kristliga arkeologien; de hafva ju bland annat såsom sekreterare vid biskopsvisitationerna rikt tillfälle att verka för de kyrkliga minnenas bevarande.
Talaren meddelade utdrag ur de kongl. förordningarna om minnesmärkens vårdande. Det framgår ur dem bland annat, att »kyrkoherde och kyrkoföreståndare skola vid ansvar öfvervaka bevarandet
