med omsorg vårdas, helst så många sådana redan blifvit förstörda, att endast jämförelsevis få nu finnas kvar.
Särskildt fästes uppmärksamheten vid det förhållande, att dopfuntarna, äfven om de ej hotas af förstöring, mångenstädes ej äro i det skick, som deras ursprungliga — och äfven nuvarande — bestämmelse borde tillförsäkra dem. Dopfuntens mynning är nämligen ofta täckt med ett dopfat af mässing, och häri ligger intet ondt, men lyfter man upp det fatet, märker man ofta till sin förvåning och ledsnad, att dopfunten innehåller alltför mycket skräp och damm. Intet föremål borde väl dock hållas så rent som dopfunten, i hvilken släkte efter släkte mottagit dopets renande bad.
Slutligen framhölls som otillständigt, att mer än en församling till personer ej tillhörande den kristna kyrkan sålt, eller velat sälja, Kristusbilder och andra föremål, som i århundraden haft sin plats i kyrkan.
Kontraktsprosten J. Wahlfisk från Närkes-Kil sade sig ej ha mycket att tillägga till den föregående talarens mörka skildring, som vore sann. Mötena ha stor betydelse för väckande af intresse för våra minnen. Redan vid de för 30 år sedan hållna mötena af vår förening har denna fråga varit på tal. På mötet i Linköping år 1887 behandlades frågan under en liflig diskussion. Hvad talaren nu ville framhålla afsåg icke att blifva för vederbörande kyrkoherdar en vägledning utan endast en antydan, huru dessa minnen skulle få bättre vård. Det finnes redan en kongl. förordning, huru dessa saker skola af Vitterhets Historie och Antikvitets-Akademien vårdas, och på grund däraf vore föreskrifter om kyrkliga fornminnens vård intagna i kyrkolagseditionerna, till efterlefnad af pastorer och kyrkoråd. Men detta gjorde icke tillfyllest. Insikt behöfdes, om verkligt intresse skulle uppstå.
Om nu frågan bör tagas om hand af nämnda akademi eller af Svenska Fornminnesföreningen, det ville han icke afgöra. Men säkraste sättet att väcka intresset för vården af våra kyrkliga minnen vore affattande af lämplig skrift, som framför allt borde tilldelas hvarje pastorsämbete i hela riket, såsom förut skett med af Kongl. öfverintendentsämbetet utarbetade »Anvisningar rörande kyrkobyggnader». Sålunda möten och skrifter voro enligt talarens uppfattning medel, genom hvilka ändamålet kan efterhand nås. Men i så fall ville han hålla på, att mötena må förekomma oftare än hvad på senare tider varit fallet. I början, för 30 à 35 år sedan, hade
