landet med skäl kunde klandras. Det vore alltid en ytterst grannlaga sak att restaurera en kyrka eller en annan forntida byggnad, en sak som om möjligt borde undvikas. Men om det visade sig nödvändigt att vidtaga en sådan åtgärd, måste man inse, att »restauration» vore ett återställande till det ursprungliga, ej en nybyggnad för att ernå »stilenlighet». Den fastställda frågan afsåge emellertid mindre kyrkorna än dessas innehåll.
I likhet med professor Wrangel ansåg han det vara önskvärdt, att landets kyrkliga minnen blefve föremål för mera effektiv tillsyn, än riksantikvarien och Vitterhetsakademiens få tjänstemän, med deras mångahanda ämbetsåliggande, nu kunde medhinna. Han fruktade dock, att anställandet af en särskild antikvitetsinspektör jämte en denne åtföljande arkitekt skulle medföra alltför dryga kostnader. Mycket vore dock vunnet, om man hade en tryckt, fullständig redogörelse för allt det märkliga, som i hvarje kyrka funnes. Sedan många är har man varit sysselsatt med förarbeten till en sådan, och i det med Statens Historiska Museum förvarade Antikvariskt-topografiska arkivet finnas förteckningar för de flesta kyrkor jämte talrika fotografier och andra afbildningar. Men tryckningen har ännu ej kunnat börjas.
Folkhögskoleföreståndaren Hans Hansson från Gamleby framhöll nödvändigheten af att söka intressera folket för saken. Detta kunde ske på det sätt, att populära skrifter affattades och utdelades till folkskollärarne. Förr hade intet stått i läroböckerna om detta ämne. I talarens barndom hade skolbarnen kastat till måls på kyrkofönsterna. Sådant skulle icke behöfva förekomma, om folkskolebarnen genom sin lärare väcktes till insikt om och intresse för våra minnen.
Doktor G. Geete från Borås förklarade sig vara förekommen af herr Hansson. Pieteten för våra historiska minnen måste delvis framkallas, delvis bättre än hittills understödjas. Att denna känsla brister, det kommer man mer än väl under fund med vid resor på landsbygderna. Folkskollärarne böra vid seminarierna få nödtorftig undervisning i arkeologi; likaså borde detta ämne förekomma vid folkhögskolorna. Men detta bör ske mindre genom läxor och utanläsning, mera genom föredrag, som såväl meddelade detaljkunskap som väckte intresse för saken. Om krigiska bedrifter hade hittills nog talats i skolorna. Nu vore det tid på att tala äfven om andra saker. Införande af en sundare historisk
