undervisning vore önskvärd i såväl folkskolor som seminarier. Statsanslag borde anvisas för dylika ämnens behandlande och skrifters utgifvande. Hvar och en bör i sin stad bidraga att lämna upplysningar och råd i föreliggande ämne. För ett par år sedan reste talaren i Danmark; och han fann under denna sin resa, att aktningen för de kyrkliga minnena där var vida större än hos oss. I Norrland t. ex. finnas flera minnen än man vanligen vill tro. Men där spörjes föga aktning för och ännu mindre aktsamhet om hvad som ännu finnes kvar. Talaren enade sig med professor Wrangel i hvad denne uttalat om kyrkornas restaurering, men ville att den frågan skulle upptagas såsom särskildt diskussionsämne vid nästa möte.
Kyrkoherden E. M. I. Låftman från Ramsberg förklarade sig i denna fråga vara af en mera optimistisk uppfattning än de föregående ärade talarne. Genom idel förebråelser och klagomål uträttades intet godt. Man borde gifva sitt erkännande åt det som under senare tider på ifrågavarande område uträttats.
Prästerna kunde näppeligen göras ansvariga för utfallet af kyrkorestaureringar. Öfverintendentsämbetet är ju härvidlag den bestämmande.
I fråga om de lösa föremålen har onekligen en förändring till ett bättre skett. Det se vi bland annat af samlingen här. Folkskolebarnen få också nu en bättre undervisning än förr. De veta att skilja mellan stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Om, såsom en talare antydt, sinnet för våra fornminnen vore på förfall, skulle det betyda, att det fosterländska sinnet ock vore på förfall. Detta vore dock ej förhållandet, tvärtemot kunde man på många områden skönja en glädjande lyftning af fosterlandskänslan.
Härmed hade dock ej påståtts, att alla vederbörande skött sig så, att inga anmärkningar behöfdes.
Rektor A. V. Lundberg från Vadstena ansåg, att man under diskussionen gått illa åt menige man, alltifrån folkskolebarnen intill prästerna. Det finnes två fiender till våra fornminnen: vården och vanvården. Att döma af hvad herrar Montelius och Wrangel yttrat om restaureringar, vore vården den farligaste. Det läte som om det vore bäst att det stycket göra det minsta möjliga; skydd mot väder och vind och rent yttre förstörelse, men heller ingenting mer; ej skicka dem till andra orter, upp till Stockholm, utan behålla dem själfva. Upplysningen bör allt gå högre upp än till ofvan nämnda illa åtgångne. Man kan ej begära mer af ett
