undersökning af minnesmärkena kan hans öfvade öga och tekniska insikter betydligt förkorta och underlätta saken, dessutom kan han ju genom sina praktiska råd blifva församlingarna till ovärderligt gagn.
Det har varit och är hos oss ett stort fel i organisationen, att arkitekter och arkeologer icke samarbeta — i motsats till förhållandet t. ex. i Danmark, såsom jag antydt. Så stå Öfverintendentsämbetet och Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien — ofta — emot hvarandra som två stridiga myndigheter. Det är säkerligen detta fel i organisationen, som orsakat så många olyckliga restaureringar äfven under de senare åren.
Kontraktprosten Fjetterström undrade, om icke de uttalade klandren öfver vården af de kyrkliga minnesmärkena träffade ej blott den verkliga vanvården utan äfven den förmenta. Pastorerna vore tacksamma för påminnelsen i frågan, men de kunna ej räcka till allt. Enligt lag skall inventering vid kyrkan ske hvart 6:te år, ja till och med oftare, eller vid ombyte af pastorer och vikarier. Men i denna inventering ingår i allmänhet icke förteckning öfver fornlämningarna. Detta vore emellertid högeligen af nöden, och det vore godt, om ett uttalande i den riktningen kunde fattas af detta möte. Af denna anledning framlade talaren följande förslag till resolution:
»Mötet anhåller, att erinran måtte göras till samtliga pastorsämbeten, att i de vid hvarje kyrka befintliga inventarieförteckningar särskildt upptages förteckning öfver kyrkans lösa fornlämningar.»
Professor Montelius framhöll, att föreningen vid sina föregående sammanträden icke plägat affatta egentliga resolutioner. Hemställde, om det vore skäl att vid detta möte frångå denna princip. Föreslog att diskussionen måtte få utgöra svar på frågan.
Kyrkoherden Låftman biträdde professor Montelii mening, emedan kontraktprosten Fjetterströms förslag föreföll honom något underligt, eftersom pastor är skyldig att förete inventarieförteckning. Skulle sådan påminnelse som den föreslagna behöfvas, så stode det sämre till, än hvad här under diskussionen framhållits.
Grefve F. U. Wrangel från Stockholm instämde med kyrkoherden Låftman. Det vore i många fall äfven svårt att bestämma, hvad som skulle å den särskilda förteckningen upptagas som fornminne eller icke.
Kontraktprosten Fjetterström framhöll, att då han framställde sitt förslag, skedde det icke för att klandra ej heller för att hans
