Talaren erinrade att börja med, det hans anförande icke vore att betrakta såsom ett föredrag, utan ville han blott vara så att säga Fornminnesföreningens andlige ciceron i traktens kyrkor. Framhöll sedan, huru traktens kyrkor, äfven om man enbart fäster sig vid de äldre, förete olika typer.
Så t. ex. kunde Väfversunda, Kumla, Nässja, Fornåsa (före restaureringen (1900—1901) och i viss mån äfven Herrestad och Källstads nu rifna kyrka betraktas såsom tillhörande en grupp. Såsom typ för gruppen togs Väfversunda, den bäst bevarade. Kyrkan saknade ursprungligen torn, vapenhus och sakristia.
Talaren framhöll den harmoniska fördelningen mellan skepp, kor och apsis, dess ornamentala utsmyckningar och dess dörr med de rika präktiga järnbeslagen. Koret hade troligen äfven det haft sin egen ingång med likartad dörr. Långs takkanten gingo ornerade bjälkar och plankor af ek, med spår af röd färg. Ornamenten, som visades i afklappning, företedde en stor rikedom på intressanta former. Det hela tydde på en brytningstid, med en blandning af inhemska och västeuropeiska former.
Saken blef så mycket intressantare därigenom, att Väfversunda ej stode ensam i detta afseende. Från Hagebyhöga fanns en dylik rikt ornerad planka i Statens museum, och i Nässja kyrka finnes en sådan kvar på sin ursprungliga plats. Å Herrestads kyrka finnes ännu såsom i Väfversunda skurna stockar upptill kring absiden. Å bägge ställena äro dock dessa ornament svåra att se, enär de i Herrestad blifvit öfvertjärade och i Väfversunda öfverkalkade (å senare stället dock nu delvis blottade). De funna resterna gjorde antagligt, att träorneringskonsten den ifrågavarande tiden varit allmän i västra Östergötland.
Talaren skizzerade det sannolika ursprungliga utseendet af Väfversunda kyrka. Den mycket lilla kyrkan hade små, högt upp sittande fönster, genom hvilka endast en skum, brokig dager silade in. Predikstol fanns ej. Menigheten kunde endast dunkelt skönja, hvad som försiggick i koret, skildt från skeppet genom triumfbågen, i hvilken Kristusbilden hängde. I koret försiggick den egentliga gudstjänsthandlingen, och där stod orgeln, om det fanns någon sådan. Om golf fanns, är osäkert. Hvalf funnos ej, utan hade kyrkan troligen allra först öppen takkonstruktion,[1] fick sedan ett platt tak och slutligen det nu varande.
- ↑ Om den öppna takkonstruktionen i en del östgötakyrkor se en uppsats här nedan i samma häfte.
