Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/345

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337
»HVEM VAR STAFFAN STALLEDRÄNG»?

narraktigt och ohöfviskt skämt, öppet spel, vapenbuller, världslig fåfänglighet och oordningar af alla slag, hvilka icke sällan lyktade med vilda slagsmål». När nu sådant kunde förekomma i själfva kyrkorna, kan man vara förvissad att det icke blef bättre, sedan festspelen därifrån förflyttats till rent profana områden. Att de halft andeliga gillen, de handtverksskrån och särskilda brödraskap, som sedermera togo de dramatiska föreställningarna om hand, icke alltid åsidosatt allvaret för åskådarnes större åstundan efter putslustiga figurer och grofkornigt skämt får man väl antaga, men hvad särskildt jultidens mysterier angår, kan det icke förnekas att i södern minnen från de gamla Saturnalierna och i norden från midvintersoffren därå öfvat en stark inverkan.

Redan under medeltiden voro skoldjäknarne härvid anlitade och ända in på slutet af 1600-talet, ja ännu långt senare, så länge socknegången fortfor, var det här hos oss vanligtvis dessa halflärda ungdomar, som i anordnandet af snarlika, visserligen mera anspråkslösa dramatiska upptåg sökte sig en inkomstkälla icke så mycket till fortsättning af sina studier som icke fast mera till anställandet af gemensamma festligheter.

Så är det ju också ännu i dag. När ungdomen någorstädes på landsbygden beslutar sig för ett gemensamt uppträdande med den ljusa stjärnan, är syftemålet hufvudsakligast att vinna medel till ett gladt julgille. Till Herodes med hans tjänare Staffan och den mordiske knekten, som skall mottaga befallningen om barnamordet sällar sig därföre alltid en »Judas med pungen» för tillvaratagande af de bidrag i penningar eller varor, helst sådana i flytande form, som under vandringen från by till by, från gård till gård kunna uppsamlas ur gifmilda händer. Herodes och Staffan, den senare numera hufvudpersonen, äro de, som närmast sköta spelet, och detta börjas vanligen af Staffan med uppläsandet af ett långt tal, hvilket han åberopar såsom »laga pass» för honom och hans följe. För detta har funnits och torde väl ännu mångenstädes finnas handskrifna formulärer, något växlande till innehållet men alltid tillräckligt rymliga för att lämna fritt spel åt den individuela fyndigheten. Bland egenheter, som återfinnas i flera af dessa, för hvilkas fullständiga innehåll här icke kan redogöras, må nämnas att Staffan vanligen uppgifver sig vara född »långt i nord bakom solen i ett förlegadt (= förborgadt) land», hvarifrån han farit vida omkring och därunder skådat många förunderliga ting, såsom att myggor