Om Staffanssjungandet såsom en urgammal folksed är man allmänt ense. Likaså råder ej heller någon meningsskiljaktighet därom, att detta julupptågs halft dramatiska form utsprungit ur de gamla mysteriespelen i kyrkans äldre dagar, då det icke ansågs tillräckligt att blott i ord framställa den heliga historien, utan denna äfven måste i bilder åskådliggöras för menigheten. Till förklarande af Kristi födelses mysterium uppställdes under julen i kyrkorna en krubba, och vid denna framställdes på juldagen herdarnes tillbedjan samt på trettondagen de heliga konungarnes, hvartill för att visa anledningen till det Bethlehemitiska barnamordet sedermera tillkommo Herodes tjänare, ja äfven Herodes själf såsom ännu i dag i folkupptåget.
I dessa förevisningar, som utgjorde en del af den kyrkliga kulten, uppträdde i början prästerna själfva såsom skådespelare, men då anspråken på större tydlighet och mera lif i framställningen växte, öfvergingo dessa taflor af lefvande bilder under tidernas lopp småningom till föreställningar af mera dramatisk art. De handlande personernas antal ökades och blef slutligen så stort, att kyrkorna åt dem och den sceniska apparaten, så enkel denna än var, icke kunde bereda tillräckligt utrymme. Följden häraf blef att de förvisades därifrån och mer och mer råkade uti profana händer. Det heliga allvaret fick jämka med sig för inrymmandet af mera komiska element, och detta gick så långt, att hela skådespelet icke sällan öfvergick till den vildaste fars, hufvudsakligen afsedd att reta skrattlusten hos åskådarne, men föga tilltalande deras religiösa känslor. Denna förändring hade till och med inträdt före skådespelens förvisande ur kyrkorna, och var väl också en af de kraftigaste anledningarna därtill. Redan under senare hälften af 1100-talet klagar den vördnadsvärda och lärda abbedissan Herrod von Landsberg i S:t Odilias kloster eller Hohenburg uti sitt rikt illustrerade arbete Hortus Deliciarum att vid sådana föreställningar som huru stjärnan visade de tre heliga konungarne vägen till Kristusbarnet — således just det skådespel, hvaraf vi i Staffansfirandet äga förvirrade rester — det gröfsta oskick varit rådande. »Det var icke längre» — säger hon — en religiös ceremoni, intet uttryck af from vördnad, utan de vildaste utsväfningar drefvos därvid med ungdomsdristigt själfsvåld. Prästerna uppträdde såsom krigsknektar och skickade sig som sådana, lärde och lekte i förening vanhelgade Guds hus genom ätande och drickande,
