torde reduceras till lokalpatrioters lösa gissningar. Men äfven om en helig man Staffan varit kristendomens förste förkunnare i Helsingland, hvilket ju kan vara möjligt, kommer man därmed icke ens en hårsmån närmare förklaringen af hans förhållande till hästarna och ännu mindre till Herodes.
Sången om mannen med de fålarne fem, seden att rida om julenatten, att då vattna hästarna i främmande vatten, kappkörningen på juldagen, då den, som först hinner hem, först får sin gröda inbergad m. m., voro välbekante redan för Olaus Magni, som omtalar dem såsom företrädesvis öfvade i Öster- och Västergötland — således icke företrädesvis i Helsingland. »Svenskarne», säger han, »hålla fast vid gamla seder, äfven när de ej känna deras upphof eller något skäl för deras iakttagande, hvarför de också kommit att rasta sina hästar (agitare equos suos) på en dag helgad åt St. Stephanus.» Att Olaus Magni här icke afsett något annat helgon än den förste martyren är alldeles ostridigt, likasom ock att han ansett själfva seden äldre än svenskarnes bekantskap med denne.
Samma föreställningar om julen såsom en tid, då en särskild omvårdnad och vissa tydor beträffande hästarna borde iakttagas, förekomma i hela den nordgermaniska världen företrädesvis — utom i Sverige — i England, Danmark och Nordtyskland; och då hästarna voro helgade ät guden Frej, och julen ensamt i Skandinavien fått behålla sitt förkristna namn, hafva senare forskare allmänt antagit att här föreligger »et skalkeskjul», och att under den helige Staffans namn döljer sig ingen mer och ingen mindre än denne hedniske gud. Redan af Olai Magni här ofvan anförda ord kan man draga den slutsatsen, att äfven han haft en aning om ett sådant ursprung. Den gamla seden blef i förevarande fall de kristna lärarne öfvermäktig, och de tillgrepo därför den vanliga utvägen att kristna den. Frej döptes om till Sankt Staffan, och så försvann det anstötliga i den forna hedniska festen.
Härom hafva våra forskare varit tämligen ense, men i stället för Frej har Viktor Rydberg i sina Undersökningar i forngermanisk mythologi velat påvisa, att det är Balder (Merseburg-trollformelns Phuol), som omgestaltats till Staffan på så sätt, att han först identifierats med den helige franske abboten St. Stephanus och sedan genom namnförväxling smugits in under protomartyrens kåpa. Att här återgifva Rydbergs långa och intressanta
