sammanställningar och därpå grundade bevisning är icke af nöden, då han icke bestrider, att en hednagud och hedniska bruk gå igen i sagan om S:t Staffan och Staffansfirandet. Ty äfven om det skulle kunna anses för ostridigt hvad Rydberg visat, att berättelsen i Acta sanctorum om den franske abbotens död och alla lefvande varelsers sorg därvid röjer en viss öfverensstämmelse med våra myter om Balder, så torde det dock icke vara lätt att med någon grad af visshet afgöra, genom hvilka labyrinter våra förfäders idéassociationer irrat i forna dagar. För oss kan det för öfrigt här vara alldeles likgiltigt, om det är Balder eller Frej, som kristnats till Staffan; men det måste fasthållas, att då Staffansfirandet förlagts till protomartyrens dag och ej till den helige abbotens, för hvilken intet rum beredts bland våra svenska helgonadagar, och som här synes hafva varit föga känd, det just måste hafva varit denne och ingen annan, som antagits till hästarnas patronus.
För att nu om möjligt få något samband emellan honom och den Staffan, som uppträder såsom Herodes tjänare, torde det vara skäl att undersöka, om ej traditioner fortlefvat intill våra dagar, som härom kunna lämna några upplysningar.
Den enda berättelse om St. Stephani födelse och lefnad före den tid han uppträder i Apostlagärningarna, som här i Sverige i uppteckning bevarats från medeltiden, är en öfversättning af en latinsk legend, verkställd af Vadstenamunken Johannes Mathæi, hvilken intogs i klostret 1470 och där afled 1524. Denna berättelse, först offentliggjord af Rietz och sedan af Stephens i hans fornsvenska Legendarium (Del II, sid. 291), är så full af anakronismer och vidunderligheter, att den knappast kan tillmätas någon betydelse. Där förmäles, att St. Stephanus blifvit född i Antiochia, att hans fader, en friboren och betydande man hetat Simon och modren Perpetua. Båda lefde efter Mose lag och hade varit gifta i 46 år utan att få barn, intill dess ängelen Gabriel en dag förkunnade, att en son vore dem beskärd, och skulle han kallas Stephanus (»thz ær swa myket som krona oppa gresko oc oppa hebresko tydher thz swa mykyt som j regla æller martirum reglo»). Likasom Abel varit den första martyren i det gamla testamentet, så skulle denne blifva den första i det nya. När nu löftet gick i fullbordan kom djäfvulen, stal bort barnet och lade i stället ett stenbeläte (eth affgudh aff steen i piltzsens liknilse) i vaggan. Djäfvulen ville sänka sitt rof i hafvet, men Gud tillstadde det icke, utan
