Och fjäderklädd flög hanen upp
på kungens gyllne stol,
Han flaxade med vingarne
och gånger tre han gol.
Hvad nu den danska visan beträffar, så offentliggjordes den
första gången år 1770 af Erik Pontoppidan i hans Everriculum
fermenti veteris seu residuæ i Danico orbe cum paganismi tum
papismi reliquiæ etc., och att till denna, som han säger sig hafva
upptecknat efter muntligt föredrag af en gammal kvinna (ex
citamini vetulæ egentioris, ante januam meam canentis) funnits en
variant, kan man se af en i Peder Syvs samling därifrån hämtad vers.
I den danska visan skildras först Mariæ bebådelse, där hon kallas »Himmeriges Keiserinde» och beskrifves hennes fägring sålunda:
Hendes Hals vor hvid som Hermelin,
hendes Kinder saa roselig røde,
Og for hun var saadan en Jomfru fin,
skulde hun vor Herre føde.
Staffan uppträder först i visans sjätte vers men där ledande fålar till vatten, hvarigenom öfvergången till hans egenskap af »stalledräng» i den svenska visan förmedlas:
Sankt Staffan han leder de foler i Vand
alt ved den ljuse Stjærne.
For vist ær nu Profeten fød,
som frælse skal al Verden.
Kong Herodes han svarede saa dertil:
»Jeg tror ikke denne tale
foruden den Hane, paa Bordet staar stegt,
slaaer ud sine Vinger at gale.»
Den Hane slog ud sine Vinger og gol
Vor Herre hans födsels time,
Herodes faldt af sin kongelig Stol,
Af Sorrig begyndte at svime.
Kong Herodes bad sadle den Gangeren graa,
til Bethlehem lyster ham at ride.
Han vilde der dræbe det lille Barn,
som agted med honnem at stride.
