sagorna om Kristi barndom, kan det icke väcka förvåning om äfven med bibehållandet af episoden om Herodes och tuppen den helige Staffan där undanskjutits af den outtröttliga folkfantasiens nya gestalter.
Att Staffan hos oss i mysteriespelen och i dessas kvarlefva Staffanssjungandet blifvit Herodes stalldräng är endast en närmare bestämning af ett förut oklart tjänsteförhållande, och som antagligen tillkommit för att genom honom få ett kristet skimmer öfver vissa på juldagen öfvade hedniska bruk, som man icke förmådde afskaffa. Men huruvida det nu i denna väfnad af nytt och gammalt, af hedendom och kristendom är Frej eller Balder, som hugnats med Staffans helgongloria, därom må de lärde gärna tvista.
Härmed torde den angifna uppgiften vara förd så nära sin lösning, som med tillgängliga källor varit möjligt; men ett återstår dock i denna saga, som ej med tystnad bör alldeles förbigås. Det är den till lif återuppväckta tuppen. Samma eller snarlika under omtalas i flera medeltidssagor från de mest skilda länder, men knappast någon af dessa torde kunna tillerkännas så hög ålder, som man på grund af altarprydnaden i Broddetorp kan tillmäta berättelsen om Staffan. Att tuppen, som väckte Petri slumrande samvete, då denne förnekat sin herre och mästare, och som ännu alltjämt bådar dagens gryning och väcker ur sömnens dvala, städse varit en vaksamhetens symbol, är ju allmänt kändt, och likasom han, afbildad på äldre grafstenar vittnar om den nya dag, som en gång skall randas för de döda, så anses han ock, då han tronar på kyrkornas spiror, symbolisera den nya dag och det nya ljus, som med Kristus uppgått öfver mänskligheten. Ganska tidigt har han ock fått denna upphöjda plats, och omöjligt synes det icke, att just det vittnesbörd om en ny dag och en ny tid, han enligt sagan afgifvit inför konung Herodes, kunnat vara ett af skälen till hans upphöjelse. I den engelska visan förkunnar han märkligt nog Kristi födelse på prästernas och kyrkans eget språk, latinet, och detta är kanske icke alldeles betydelselöst. Ropet »Christus natus est» kan nämligen med en viss accentuering lätt återgifva en tupps galande. Lägger man nu härtill, att på våra äldsta kyrkor utan torn tuppens plats oftast varit på gafvelröstet antingen emellan kyrkan och det lägre koret eller emellan detta och det halfrunda utsprånget samt den färöiska visans uppgift »i hvörjari messu singar han i kor», så förminskar detta åtminstone icke sannolikheten af ett sådant
