resta öfver män, som farit »österut med Ingvar» och funnit döden på den färden. En af de nu ifrågavarande stenarna, i Uppland, restes till minne af en man, som »styrde skepp österut med Ingvar i Estland»; ett par andra, i Södermanland, visa, att färden sträckts ända till Särkland, det är saracenernas land i Asien. Sannolikt är denna färd densamma, som sedan blef föremål för en romantisk skildring i den isländska sagan om »Ingvar den vidtfarande», hvilken där säges hafva lefvat på Olof Skötkonungs tid. I de »Isländska annalerna» är ock vid år 1041 antecknadt: »obiit Ingvarus late peregrinans», eller att det året dog »Ingvar den vidtfarande», hvarmed utan tvifvel menas samme man.
I Landeryds kyrka är inmurad en runsten, som bevarar minnet af en man, »hvilken var med Knut». Uttrycket synes här liksom på Styrestadstenen angifva, att fråga är om någon allmänt bekant färd. Möjligen har mannen varit med danske konungen Knut på härfärd till England.
Huru vida omkring Östergötlands söner under vikingatiden foro, visas af en runsten vid Högby kyrka. Den delvis i versform affattade inskrift, som är ristad på tre sidor af denna sten, lyder i öfversättning:[1]
»Torger reste denna sten efter Assur, sin morbroder, som ändades österut i Grekland.
God bonde Gulli
gåfvos söner fem:
på Fyrisvall föll Asmund,
modige kämpen;
Assur ändades
österut i Grekland;
vard å Holmen (Bornholm)
Halfdan dräpt.
Kare slutade ej ute;
död är äfven Bue.
Torkel ristade runorna».
Den ena sonen stupade på slätten vid Fyris, troligen i det vida beryktade slag, hvari Erik Segersäll på 980-talet besegrade sin brorson Styrbjörn Starke. Den andra föll i Grekland och en tredje på Bornholm.
- ↑ Jämför Brate, Runverser, i Antiqvarisk tidskrift, 10, sid. 229, med samma förf:s handskrifna tolkning i Vitterhets-Akademiens arkiv.
