Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11
ÖSTERGÖTLAND UNDER HEDNATIDEN.

På ett par stenar äro fyrfota djur afbildade. Ett sådant djur — det skall troligen föreställa ett lejon — är jämte ett kors inhugget på en runsten i Slaka socken.

På båda sidorna af en märklig runsten, som varit inmurad i Lebergs kyrkomur, äro jämte fyrfota djur några män framställda, hvilkas dräkt erbjuder mycket af intresse, emedan man har så få afbildningar af dräkten här i Norden under nu ifrågarande tid. Såsom fig. 4 visar, var det förnämsta plagget en »kjortel», en rock som nådde ungefär till knäna, och hvars nedre del var rikt veckad. Mannen bär rund sköld, yxa och svärd; hufvudet är betäckt med en hjälm af konisk form.

⁎              ⁎

Äldre än de nu omtalade runstenarna är den, som förr var inmurad i tornet till Röks kyrka och nu står på kyrkogården.[1] På denna sten läses den längsta runinskrift, som finnes å ett jordfast minnesmärke, vare sig i Sverige eller i något annat land. Båda bredsidorna, af hvilka den ena ses fig. 5, båda smalsidorna och toppytan äro betäckta med runor, af hvilka de flesta höra till den kortare, under den yngre järnåldern använda runraden, ehuru vissa bland dem äro afvikande från de vanliga. Men dessutom finnas dels »villorunor», ett slags chifferskrift (den öfversta raden å fig. 5), dels äldre runor,[2] hvilka senare ej synas gifva någon mening, utan torde vara hitristade endast för att förläna åt minnesmärket ett ålderdomligare och mera vördnadsvärdt utseende.

Inskriften börjas sålunda:

»Till minne om Vamod stå dessa runor,
men Varen fadern ristade dem
öfver fallne sonen».

  1. Af stenen, som uttogs ur tornmuren år 1862, var därförut endast ena bredsidan synlig. Bautil, nr 913. — Sophus Bugge, Tolkning af runeinskriften på Rökstenen i Östergötland, i Antiqvarisk tidskrift, 5:e delen (Stockholm, 1873—1878). — Jfr Viktor Rydberg, Om hjältesagan å Rökstenen, i K. Vitterhets Historie och Antikvitets-Akademiens handlingar, ny följd, 11:e delen (Stockholm, 1893).
  2. Att man från Östergötland känner en runsten från den tidigare del af järnåldern, då dessa äldre runor voro de enda, som användes, få vi af det följande se.