exemplar med skadad bane och samma karakteristiska afnötning å de äfven å banens öfverkant ursprungligen hvassa konturerna. Detta vill säga: dessa »yxor» hafva icke begagnats såsom egentliga yxor, utan såsom skaftade kilar.
Det ovanligt stora antalet af dessa »yxor» i jämförelse med andra stenredskap förklaras delvis af deras konstaterade användning långt efter stenålderns slut. Men hvarför har just detta stenredskap bibehållit sig längre än öfriga? Månne icke därför, att de till sitt speciella ändamål, träets klyfning, voro jämförelsevis mera användbara än öfriga stenverktyg till sina? Eller med andra ord: man ersatte med de dyrbara metallverktygen först dem, hos hvilka en tunn och skarp egg mest var af nöden. — Så synes äfven detta verktygs senare förekomst än öfriga stenverktyg tala till förmån för min hypotes.
Men liksom man anställt praktiska försök med våra flintyxor för att få utrönt, i hvad mån de voro dugliga till träds fällande och dylikt, så vore det önskvärdt, att försök anställdes med yxorna äfven af här afhandlade typ, och detta både enligt den gängse och den nu framkastade hypotesen för deras användning. Må verktygen själfva gifva utslaget! Det skall visserligen blifva mera öfvertygande än den mest skarpsinniga diskussion.
Skulle hypotesen befinnas grundad, så äro emellertid våra s. k. »stenyxor med skafthål» icke längre några yxor, utan kommer i så fall bestyret att gifva dem ett lämpligt och exakt namn. De torde komma att förvandlas till »kilar med skafthål», »mejslar med skafthål» eller »träsättar», det senare i analogi med motsvarande verktyg vid stenarbete i våra dagar.
Jag erkänner villigt, att min framställning här ofvan icke är ett ovederläggligt bevis, endast en hypotes. Men beaktas må, att den gängse föreställningen om det afhandlade verktygets användning icke heller är något annat än en hypotes, som alls icke äger stöd af några analoga förhållanden hos senare tiders stenåldersfolk, och hvilken torde hafva sin upprinnelse egentligen i redskapets vid första ögonkastet påfallande likhet med våra järnyxor, en likhet, som sedan hypnotiserat oss och gjort antagandet till ett axiom. Det medgifvandet torde emellertid rättvisligen kunna gifvas den här framställda meningen, att den lämnar en fullt ut så tillfredsställande förklaring som den hittills antagna. I hvad mån den kan äga ett större mått af sanning skall framgå genom en vidare
