Midsommardaggen.
Af
Edvard Hammarstedt.
I juni 1899 erhöll min hustru af en på Lidingö bosatt kvinna,
hvilken hon anmodat om klädtvätt, den upplysningen, att »under
midsommar, d. v. s. från och med tre dagar före till och med tre
dagar efter midsommardagen, borde man ej tvätta kläder, emedan
då något faller ur luften, som gör kläderna fläckiga». Kvinnans
tillstädes varande man invände härvid, att inpå dagarna kunde man
väl dock tvätta kläder och utan fara torka dem ute, enär det
endast vore om morgon och afton som den för kläderna skadliga
daggen fölle.
Denna från Stockholms omedelbara grannskap hemtade uppgift är egendomlig särskildt därför, att den framställer midsommardaggen såsom i ett hänseende skadlig, nämligen såsom fläckande. Jag vet ej, om förklaringen härtill bör sökas i en ursprungligen tendentiös vrängning af en forntida folktro — sådana i motvidskepligt syfte gjorda förtolkningar och förändringar äro för folktroforskaren ej så särdeles sällsynta — eller om den är att finna i någon annan bevekelsegrund. Kanske är det senare, såsom vi skola se, dock antagligare.
Inom såväl vårt eget som andra land har det varit en vanlig folksed att under midsommarnatten ute på marken utbreda linnedukar, lakan eller dylikt för att låta dessa uppsuga den fallande daggen, hvilken ofta nämnes honungsdagg. Den våta duken användes sedan omedelbart på ett eller annat sätt, eller ock urvreds daggen och förvarades. Om häxorna berättar man sålunda i Tyskland enligt Grimm,[1] att de före soluppgången uppsamla dagg från
- ↑ Deutsche mythologie, 3 uppl. sid. 1026.
