grannarnes betesfält och föra den till sina egna för att gifva dessa ymnigare växtlighet. De kallas därför i vissa orter Thaustreicher. Denna tro gäller emellertid icke endast häxor. Äfven andra, bättre anskrifna personer anses utföra detta knep, en åsikt som visar sig ock förefinnas i Sverige.
Från Karbennings socken i Västmanland har jag sålunda antecknat följande. En gumma hade den oturen, att hennes kor flera år å rad födde endast tjurkalfvar. Orsaken härtill ansåg hon vara, att grannens hustru natten före midsommardagen någonstädes smög sig till att draga ett lakan öfver hennes betesmarker och sålunda tog dagg från henne för att låta den komma sina egna kreatur till godo.
Midsommardaggen är således enligt folklig uppfattning en särskild naturens lifskraftvätska för såväl växt- som djurlif. Men den är så äfven för människor. Såväl inom Sverige som i Tyskland, England, Portugal, Ägypten[1] och väl äfven på andra håll anses midsommardaggen hälsobringande. Från 1600-talet finnes i Johannis Coleri Oeconomia antecknadt, att majdagg säges vara »skabbota Folck nyttigh til Kropsens Heelning, om the wältra sig om Morgonen tijdeligen ther vthi, eller twätta sig med henne». Dock synes, fortsätter författaren, »thetta fast lijkare wara en Superstition än en rätt naturligh Läkedom». Emellertid har denna »superstition» bibehållit sig med stor seghet i vårt land.
Sven Nilsson meddelar i sitt arbete Skandinaviska Nordens Ur-invånare:[2] »Ännu brukas på flera orter att midsommaraftonen utbreda lakan på kyrkogårdarna och låta dem ligga där så länge till dess dagg fallit på dem, hvarefter de, fuktiga som de äro, lindas närmast kroppen på dem, som lida af utslagssjukdomar. Andra bruka att midsommarnatten utlägga mindre klutar af linne, hvilka de mot morgonen upptaga och vrida därur daggen, som förvaras på flaska och användes sedan vid påkommande behof att därmed bada sår och utslag.» Ännu från senaste år hafva tidningarna flerfaldiga gånger,[3] särskildt från södra Sverige, haft att förmäla om, huru man i än den ena, än den andra orten tidigt på midsommarmorgonen iakttagit personer, som antingen — företrädesvis på kyrkogårdar — i utbredda skynken uppsamlat dagg eller ock nakna
