Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/447

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
69
MIDSOMMARDAGGEN.

hvilken flödar från Eiktyrnirs horn och från Heidruns spenar; den dryck, hvarmed Valhalls invånare vederkvicka sig och underhålla sin odödlighet; det af den dödade Kvásirs (Ods) blod uppståndna mjöd, hvaraf både gudar och underjordsväldige, både människor och dvärgar dricka visdom, siarskap och skaldeförmåga, och hvarom öfver- och underjordsmakter ligga i ständig fejd. Det tillhör likasom lifsguden en tid af året öfverjorden, en tid underjorden. Ur underjordshärskaren Mimirs brunn dricker Oden visdom, men å andra sidan dricker Mimir visdomsmjöd från Valfaders pant.[1]

Utan att ingå på någon mer vidtomfattande undersökning af åldern eller spridningen af myterna om det lifssafter skänkande trädet vill jag här till sist i största korthet erinra om eller påpeka följande. Om den orientaliska alstrings- och årsguden (Attis, Osiris) förtäljes, att han vid sin död förvandlats till ett träd. Ur detta träds stam eller krona bör han följaktligen vid sin pånyttfödelse en gång hafva ansetts åter framträda till världen. Samma träd, hvartill lifsguden förvandlades, kunde således betraktas såsom hans moder. Också var denna föreställning otvifvelaktigt en gång allmän i Orienten. Såsom jag förut påpekat,[2] antyda flera skäl, att Astarte-Istar en gång dyrkats i gestalten af ett träd, och om henne såsom Adonis’ moder förmäler myten uttryckligt, att hon var (vardt) ett myrraträd — ett kostbara tårar, myrra, utgjutande träd. En fornsemitisk inskrift upplyser, att detta fruktsamhetsgudens moderträd hade sin plats vid jordens medelpunkt.[3] Äfven för fornägypterna var föreställningen om lifsgudinnan såsom trädgudinna ingalunda främmande. Redan inskrifter, som äro omkring 3,000 år äldre än vår tidräkning (pyramidtexterna i Saqqara) tala om det på en ö midt i lycksalighetens ängder växande lifvets träd, som ger gudarne deras näring och hvars håfvor tillönskas den döde, och den till åtminstone stor del af sitt innehåll mycket gamla s. k. dödsboken innehåller en bild, hvilken framställer lifsgudinnan Hator såsom till hälften träd (sykomor), till hälften kvinna, skänkande lifvets dryck åt växtlighets-dödsguden Osiris och åt den i hans beskydd varande dödes själ.[4]

  1. Völuspá, 28 (Bugges edit.); Forspjallsljód, 5.
  2. Lussi, sid. 30, i Meddelanden från Nordiska museet 1898.
  3. Frazer: The golden bough, D. 1 sid. 280, 281.
  4. Woenig: Am Nil, B. 2, sid. 80—81.