Yggdrasil, världsträdet,[1] på hvilket lifsguden offrar sig själf åt sig själf.
Pröfva vi dessa uppgifter, hvilka alla äro hemtade från Sæmunds edda, lär väl näppeligen tvekan kunna uppstå om, hvilken vi böra tilldöma ancienniteten. Det är tydligt, att den framställning, som bär de naturenligaste dragen, också är den ursprungligaste och äldsta. Då det nu otvifvelaktigt är naturligare och osöktare att tänka sig dagg falla från ett träds löf än från en hästs man eller betsel, måste vi ledas till den slutsatsen, att myten om daggens härkomst från ett träd, från världsträdet, är den äldsta af de ofvan anförda.
Vända vi oss nu till Snorres edda, påträffa vi i beskrifningen om Yggdrasil i Gylfaginning, den uppgiften om världsträdet, att
»dädan kommer daggen,
som i dalar faller»,
och, tillägger författaren, den del däraf, som faller på jorden, kalla människorna honungsdagg (hunangfall), och af denna få bien sin näring. Honungen, hvaraf mjödet bereddes, innehöll således, mente man, denna underbara och heliga dagg. Men hvarifrän kom daggen till världsträdets krona? Man kan hafva tänkt sig, att trädet — »det», för att använda ett fornindiskt uttryck, »med foten drickande» — med sina rötter, hvilka enligt den fornnordiska myten räckte till underjordens lifsbrunn, därifrån uppsög lifsvätskan, och så har man väl ock påtagligen en gång föreställt sig förhållandet. Gylfaginning ger emellertid en annan, ehuru i sak egentligen sammanfallande förklaring. Nornorna, heter det, hvilka bo vid Urdarbrunnen, taga hvarje dag vatten därur och ösa det öfver asken, på det hans grenar ej skola förtvina.[2] Underjordsbrunnen, hvarifrån lifsmjödet bragtes den på lifsträdet hängande lifsguden, är således också den källa, hvarifrån den underkraftiga lifsdaggen egentligen härleder sig, den dagg, hvaraf Lif och Liftrasir — häri gudars likar — nära sig i »Hoddmimirs holt», tills de i den nya värld, som en gång skall efterträda denna, skola grunda ett nytt, saligt människosläkte.[3] Denna dagg är tydligen samma vätska som den,
