som var förbunden att i detta som i annat taga seden dit han kom. Ve den brudgum, som i brudstolen tedde sig annorlunda »plaggad» än med »sidbyxor, fålltröja och den sanna högkulliga Vingåkershatten»; han blef knappast antagen. Ve ock den skräddare, som vispesint och högfärdig fördristade sig »til at gjöra andra kläder än som kyrkioherden och församlingens älste kände för goda»; han blef afsatt från sitt ämbete af samma stämma som tillsatt honom.
Men lika mån Simming var om bevarandet af det gamla goda och vördnadsvärda, som fanns, lika strängt och allvarligt ifrade han för borttagandet af dåliga bruk och seder. Till de senare hörde framför allt de s. k. »brudsätesölen» eller den seden att brudsätan — så hette hon, som klädde bruden — med mat och öl plägade dem, som om lördagsaftonen ledsagade henne till bröllopsgården. Den seden skulle — så stadgades 1676 — »alldeles afläggas, alldenstund nu som i den högvördige Herren Bazens tid (prosten Jöns Bazius, som sedan blef ärkebiskop) oskick förekommit och de tracterade mycket illa låtit, ropat och skriat, hvilket såväl dominus Ludgovius sacellanus som Lars domaren i Vad förnummit hafva».
Men fastän denna sed eller rättare osed borttogs af Simming, voro de bruk och ceremonier, man i och för bröllopen hade att iakttaga i Vingåker, ändå ganska rikhaltiga och omväxlande. Också har han i detta ämne gjort åtskilliga anteckningar, som väl förtjäna vår uppmärksamhet. Anteckningarna hafva följande vidlyftiga rubrik: »Om the gamble äktenskaps- och bröllopsritibus och ceremonier i Vingåker, hvaraf en präst hafver mycket besvär.» I dessa högtidligheter spela »ärnskärn» (ärendeskarlen), brudsätan, tal- eller förmannen samt köksmästaren hufvudrollerna.
Med ledning af dessa anteckningar skola vi snart få se, hur det tillgick vid en äktenskapshandel och ett bröllop i Vingåker för 200 år sedan.
Ingen kan föreställa sig, huru noga och strängt de gamla dannemännen höllo därpå, att ingen af deras släkt ingick äktenskap utom eller rättare nedom sitt stånd. Att till yttermera visso förekomma sådant, uppgjorde föräldrar, hvilkas gårdar lågo i byalag med hvarandra eller annars voro förenade i vänskapsband och i öfrigt likställda, de ungas blifvande förening. Om några ömmare känslor därvid icke togos i beräkning, frågar man? Nej, ingalunda; jämlikhet i förmögenhet och lefnadsvillkor voro härvid mestadels de bestämmande faktorerna; och så fingo de unga börja med ett af fäderna
