Följa vi honom sedan på hans bana genom lifvet, se vi honom på flera sätt utmärkas. Præses vid Uppsala prästmöte, inspector scholæ i Gäfle, teol. professor i Uppsala, kyrkoherde i Riddarholmen med Bromma som annex, till sist prost och kyrkoherde i Vingåker 1674, i hvilken befattning han fortfor till sin död 1690, uppförd på biskopsförslag i Strängnäs 1689, då Er. Benzelius nämndes; sådana äro i korthet de glänsande milstolparna på den väg, den man hade att tillryggalägga, vid hvars stadgar om »socknedrächt» och anteckningar om »bröllops ritibus och ceremonier» vi nu dröja.
»Then gamble wackre klädedrächten», som vingåkersborna på hans tid och sedan nära tvenne århundraden buro med sådan stolthet, är nu snart ett minne blott, sedan tidens frätande tand med sin sträfvan att utplåna allt originellt och göra alla människor till kopior visat hvad den förmått i detta afseende. Det gör ett vemodigt intryck, att höra de gamla förordna om seder och bruk att förblifva »till evärdliga tider», och sedan efter några mansåldrar allena finna hvarje spår däraf bortsopadt af tiden; endast det skrifna ordet står kvar och vittnar om förgängligheten.
Hvad är nu kvar t. ex. af stadgan den 4 okt. 1674, då det »slöts af then gambla, wackre klädedrätten, eller manéer och sätt på kläder, uthi ingen motto förändras, hvarken af mans- eller qvinnspersoner» och på hvilken föreskrift då hölls så styft, att ingen af bondeståndet djärfdes bryta däremot vid böter till görandes af ända till 6 daler k. m., utom det att man riskerade att betraktas som en »sedeskiämmare» och äfven som en sådan behandlades vid bygdesamkvämen? Och man kunde i sanning hafva skäl att fordra hörsamhet för stadgan, alldenstund hvad den bjöd icke var någonting fult och vanprydligt utan en mycket färgrik, smakfull och allvarlig dräkt icke allenast till högtidsbruk utan äfven till »wånndags» (hvardags) samt olika anordnad för helg och söcken, sommar och vinter. De mera burgna bestodo sig dessutom med särskilda dräkter för olika tillfällen, såsom för begrafning, för nattvardsgång och för kyrkobesök i allmänhet, hvilka voro nogo preciserade och tydligt skilde sig ifrån hvarandra både till färg och form. Till kyrkdräkten hörde det i kvinnornas kjortelsäck förvarade luktvattnet och de s. k. kyrkkryddorna, bestående af socker och ingefära, med samma nödvändighet som håfslanten i fickan eller salvia och åbrodd i psalmboken i en senare tid. Att offentligt eller enskildt visa sig i annan dräkt än den föreskrifna var ej tillåtet hvarken för en inföding eller inflyttad,
