slutligen »allt i deras hus varande tjänstefolk» skulle hvar och en af fästepilten begåfvas. Så det gällde att vara väl försedd med pengar, när man skulle gifta sig.
Men äfven fästekvinnan hade sina skyldigheter i detta afseende. Åtta dagar därefter skulle hon göra kontravisit i fästepiltens hem och medföra sina skänker till honom, som bestodo af hatt och handskar, skörtesvantar, käpp med rödt band, lifstycke, ett par strumpor, grant stickade med krus och kallade »trängter», förfärdigade af henne, medan hon ännu var utan friare och ännu liksom trängtade efter sådan. Fick hon vänta länge, kunde hon hafva sin pigkista full af dylik »trängtan».
Efter hållen trolofning »gick fästepigan i brudstufwa» och började tillreda bröllopsgåfvor af lin, hampa och ull, hvartill släkt och vänner meddelade sina bidrag.
När bröllopsdagen kommen var, och brudfolket med spelande (nyckelgiga, julgiga, säckpipa och horn samt slutligen fiol) på vägen ledsagade blefvo till kyrkan och där strax efter trosbekännelsen sammanvigda voro och efter predikan hört sjungas öfver sig brudvälsignelsen, reste de sedan till bröllopsgården i ett högtidligt tåg med brudriddare och svenner, spel samt stundom äfven styckeskott och äreportar. Tåget skedde i en viss ordning, tre och tre ledet, karlarne allesammans ridande och kvinnorna åkande.
Sedan man på söndagen iakttagit stillhet, samlades gästerna måndagsmorgonen till bröllopsgården, där man gjort väldiga tillrustningar med slakt, brygd och bakning. Dagens festlighet började med morgonpsalm och morgonböner, hvarefter vidtog ett kalas, som började tidigt på förmiddagen och räckte långt in på sena natten och hvarest rätterna voro både starka och rundligt tilltagna, så mycket hellre som hvarje husmoderlig gäst medhaft sin »förning» i form af hvetebullar, tårtor o. s. v. samt en väldig skål af den oundgängliga »hvitgröten».
Gällde så att få gästerna placerade vid bordet, hvilket skedde under mycket krus och trug, som stundom gick så långt, att köksmästaren, som behöfde vara en handfast karl, måste med halft våld knuffa fram dem till sina platser. Men sedan de väl kommit dit, sutto de också vackert kvar och ådagalade jätteprof på hvad en frisk dannemansmage, som riktigt syntes skapad för kalas, förmådde bära i sig. Och taga vi en öfverblick af rätterna på bordet, så är det icke småsaker det gäller. Borden äro »öfversatta med stora
