skänkefat», mest okokad mat, bestående af den från släkt och vänner medhafda förningen, och mellan tårtorna och klenäten lyste husets och släktens förråd af silfverbägare och kannor. Midtibland allt detta var dock så stort utrymme lämnadt, »att enfaldeligen lagade och kokade rätter kunde få plats», och gjordes så långt uppehåll mellan hvarje rätts inbärande, att gästerna hade något att tugga på hela dagen. Hvarje af köksmästaren inburen rätt beledsagades af spelmännens spel, hvarvid de rykande faten höjdes och sänktes i takt efter musiken.
Men tro icke, att det här stannade blott vid att äta och dricka; ceremonierna fortgingo hela dagen, ja under hela bröllopsfestligheten och detta efter en viss bestämd ritus.
När »wälkomi» är inburet, klappade förmannen ljud, bedjandes att några ärliga dannemän vilja göra brudgummen följe ut och bära in några små silfverkappar, hvarefter, sedan brudgummen skyndat från sin plats och ställt sig midtför bordet, där bruden satt, förmannen talade för dannemans- och husbondeskålen, stundom i rimmad form, som bevisade åldern af bruket: »Sitten ärliga och dricken kärliga, för alla redeliga och beskedeliga danemän och deras hus.» — Talet slutade med en psalm, sjungen af samtliga, hvarpå brudgummen drack bruden till af sin silfverkappe, omsvept med sitt brudgumsdräkten tillhörande silkessprångande ärmekläde och ställde sig sedan »immobilis» (orörlig) »för bruden och liksom tjänade».
Därefter upprepades samma procedur med bruden, som steg upp och med sin silfverkappe i handen ställde sig midtför brudgummen och efter förmannens tal för dannekvinnsskålen, drack brudgummen till ur sin kappe, omsvept med brudärmesklädet.
Sedan så bruden med en liten drickesskåls presenterande besökt alla gästerna kring bordet, då hon »får igen en penning i handen af hvarje gäst» och af brudgummen en »silfkappe eller sked», ledsagades hon till sin plats och »satte sig hos brudgummen på vänstra handen i s. k. same säte och åto så de båda på en tallrik med en knif och en sked».
»Jag hafver frågat», skrifver prosten Simming i sina anteckningar, »om de mena något vidskepligt därmed? men mig är svaradt: ingalunda, utan de påminna sig om makarnes inbördes skyldighet, sämja och kärlek.»
Slutligen gör förmannen sina påminnelser om, att gästerna ville efter gammal plägsed hugna de unga brudfolken med skänker och
