Denna gång hade han drömt, att han kom in i en sal, där många hans vänner och fränder sutto; sju eldar brunno där, somliga voro tämligen nerbrunna, men andra brunno som klarast. Då kom den goda drömkvinnan (»draumkona min hin betri») in och sade honom, att de sju eldarna betecknade de år, Gisle ännu hade kvar att lefva. Hon uppmanade honom att under den tid, han hade kvar, öfvergifva galdrar och hednisk trolldom och vara barmhärtig mot döfva, halta och fattiga — ett drag, som tydligen härstammar från den kristne sagoberättaren (dock hade Gisle enl. II blifvit primsignad i Danmark). — Enl. II 22 säger Gisle först, att han drömt om den onda drömkvinnan (sú en verri konan), men sedan berättas drömmen på samma sätt som i I, så att hennes närvaro i berättelsen är öfverflödig, om den icke kommit dit för att motivera, att Gisle jämrat sig i sömnen. Detta är dock ett drag, som ofta återkommer, närhelst den sofvande har betydelsefulla drömmar. — En annan gång (I 24, II 23) berättar han, att den onda drömkvinnan nu ofta kom till honom och alltid ville gnida in honom med blod och tvätta honom i blod och talade onda ord till honom. — På ett annat ställe säges, att den onda drömkvinnan kom oupphörligt, men stundom äfven den goda. En natt kom den goda ridande på en grå häst. Hon bjöd Gisle att följa med till hennes boning. De komma till ett stort hus och gå in i en smyckad sal. »Hit skall du komma», säger drömkvinnan, »när du är död, och här skall du njuta ägodelar och lycka» (Gisl. I 19). — Då de sju år, som den goda drömkvinnan lofvat honom, voro förlidna, kom den onda och sade, att hon nu skulle omintetgöra allt hvad den goda sagt. På hans hufvud knöt hon en blodig hufva (Gisl. I 32). — Tack vare de ständiga onda drömmarna blef Gisle slutligen, berättar sagan, så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam. — I en af de visor, i hvilka han omtalar drömmarna, talar han om en kvinna, som gråtande stod vid hans sida och förband hans sår. Om denna kvinna var den goda drömkvinnan eller skaldens hustru, framgår icke af sammanhanget.
Det är emellertid att märka, att dessa kvinnor aldrig kallas fylgjor och i sitt uppträdande skilja sig rätt mycket från fylgjorna.
16. Såsom en trollkvinna ridande på en varg uppträder Helge Hjorvardssons fylgja kort före hans död, då hon möter hans broder Hedin i skogen och erbjuder sig att följa honom (Helgakviða Hjorvarðssonar, prosast. före v. 31; jfr prosast. före 35).
