C. I följande fall lämnas vi i ovisshet om fylgjans gestalt, eller hon uppträder osynlig.
20. I Njála 69 berättas, att några män en natt redo till Lidarände för att öfverfalla Gunnar. På vägen grepos de af så stark sömnlust, att de måste lägga sig ner och sofva i en skog. Samma natt hände sig, att Gunnars vän Njal icke kunde sofva utan gick ut och in i stugan. Då han tillfrågades om orsaken, svarade han, att han såg mycket, många fientliga fylgjor, som tillhörde Gunnars ovänner, men det underliga var, att fast de läto ilskna och stridslystna, så uppträdde de obeslutsamt. Här nämnes icke, i hvilken gestalt Njal såg fylgjorna, men troligast förefaller, att de i likhet med alla andra fylgjor, som i denna saga visa sig, uppträdde i djurskepnad.
21. I några af sagornas berättelser om fylgjor göra dessa icke sin närvaro förnimbar för synen utan på annat sätt. I Njála 12 säger den trollkunnige Svan till dråparen Tjostolf, som hos honom sökt skydd mot Osvifrs hämnd: »Nu komma Osvifrs fylgjor på oss», och i detsamma gäspar han. Här tycks fylgjornas närhet endast gifva sig till känna genom plötsligt påkommen sömnighet; dock är ju icke uteslutet, att Svan såg fylgjorna, ehuru sagan tiger därom.
22. Då Eyolf Gudmundsson efter att ha dräpt Torarin Hoskuldsson, red öfver Vodluheden, snafvade hans häst, och han föll af och blef så stelbent af fallet, att han en lång tid inte kunde gå. Då han träffar den kloke Finne och för denne omtalar händelsen, förklarar Finne, att det var Torvards och hans fränders fylgjor, som Eyolf icke kunnat hålla stånd mot. Torvard var den dräpte Torarins broder och följaktligen Eyolfs fiende (Ljósv. 30).
⁎
D. Slutligen anföras här de fall, då fylgjor omtalas på ett mera obestämdt sätt, utan att de ha uppenbarat sig vare sig i synlig måtto eller annorledes.
23. Då Torolf heljarskinn väntade att bli anfallen af sina fiender Ingemundssönerna, sade han: »de där bröderna ha starka fylgjor» (»rammar fylgjur»). Det var därför rådligast att gömma sig, om de komme (Vatnsd. 30).
