någon identitet med Gisle själf. Men de framträda — liksom i viss mån alla fylgjor — som ödesgudinnor, med den skillnaden, att det här är två, som strida om mannen. Så som sagoberättaren framställer saken, är förhållandet mellan Gisle och drömkvinnorna mera ömsesidigt än i allmänhet förhållandet mellan en man och hans fylgja. Gisle fruktar den onda drömkvinnan och älskar den goda, hos hvilken han efter döden väntar lycka och frid efter sitt kvalfyllda lif.
I andra fall förhåller mannen sig passiv gent emot sin fylgja; han anropar henne inte om hjälp, han söker inte genom henne utforska framtiden, vänder sig icke till henne för att få råd. Hon är hans öde, som han inte kan undgå. Då Tord (i ex. 2) sett sin fylgja, säger Njal, att det är ett dödsbud, och ber honom vara rädd om sig. Men Tord svarar: »Hvad hjälper det, om detta är mig förelagdt?» — Möjligen kunde man vilja se en antydan om ett tillitsfullt förhållande gent emot fylgjan i ett sådant uttalande som i Vatnsd. 3 (rad 3), att Torsten Ketilsson, då han ger sig ut i ett äfventyrligt företag, förlitar sig på sin faders hamingja. Men här är hamingja säkerligen icke att förstå såsom liktydigt med fylgja utan — i likhet med andra ställen i samma saga — i betydelsen lycka, medgång och betecknar intet personligt väsen.
Såsom personifierande människans lycka går fylgjan öfver i den opersonliga hamingjan eller giptan, till hvilken man hade en fatalistisk tillförsikt. Såsom ödesgudinna och skyddsande sammanhänger hon med nornor och diser, med hvilka senare hon, såsom vi ofvan sett, stundom identifieras.
Å ena sidan människans egen själ, hennes kraft och lycka, å andra sidan skyddsande och ödesgudinna — ett väsen, som sammanhänger både med människornas och gudarnes värld — är det alltså sagornas svar på vår fråga: hvad är fylgjan? Ja, om vi lägga tillsammans alla exemplen och plocka ihop ett drag här, ett drag där. Men om vi se på hvarje exempel för sig, finna vi, att de två sidorna så godt som aldrig äro förenade hos samma fylgja.
Mitt material är för knapphändigt att bygga några slutsatser på, men man kan inte undgå att göra den iakttagelsen, att det är en djupgående skillnad mellan de berättelser, där fylgjan uppträder i djurgestalt, och dem, där hon kommer som en kvinna. Djurfylgjans egentliga uppgift är att vara varsel, förebud. Hon är till sin natur dubbelgångare. Hennes uppträdande består
