Det nordiska treperiodssystemet.
En historik
af
Oscar Montelius.
Vi veta nu, att bakom den tid, under hvilken järnet varit kändt,
legat en annan, då denna metall var okänd och i dess ställe
bronsen användes, samt att bakom denna period en ännu äldre funnits,
då alla metaller voro okända.
Spår af denna äldsta period, »stenåldern», återfinnas så godt som öfverallt på jorden. I många, men ej på långt när alla, länder träffas lämningar från den andra perioden, »bronsåldern», under det att den yngsta perioden, »järnåldern», mångenstädes börjat före den tid, om hvilken historien i vanlig mening lämnar oss någon upplysning.
Läran om dessa tre perioders tillvaro blef först under det nittonde århundradet satt i system och så klart framställd, att den kunde bilda en säker grundval för den förhistoriska fornforskningen. Förtjänsten häraf tillkommer i främsta rummet nordiska forskare, och därför plägar man benämna systemet det »nordiska treperiodssystemet».
Huru detta system uppkommit och utvecklats, huru man kämpat om dess riktighet, huru man tviflat på dess nordiska ursprung — allt detta är frågor af så mycket intresse, att de torde förtjäna en skildring. Jag skall emellertid nu endast dröja vid frågan om systemets uppkomst.
Då fornforskarne tala om järnåldern, mena de vanligen den del af den förhistoriska tiden, under hvilken järnet varit i allmänt bruk. Men vi kunna med skäl säga oss själfva lefva i järnåldern, emedan järnet fortfarande bildar den materiella grundvalen för vår kultur.
