flintdolkarna säger han, att det är svårt att afgöra, antingen de varit »nyttjade till offerknifvar, till bordsknifvar eller till små svärd och dolkar».
Denna föreställning om flintdolkarna som offerknifvar ligger väl också till grund för Tegnérs skildring af prästerna i Balderstemplet, då han i sin omkring år 1820 diktade Frithiofs saga låter dem stå »kring tempelvägg — — med flintknif i hårda händer».
Den danske historikern Vedel Simonsen yttrade emellertid redan 1813 i sin Udsigt over natjonalhistoriens ældste og mærkeligste perioder (1:a delens 2:a häfte, sid. 73) följande märkvärdiga ord: »Nordbornas vapen och husgeråd voro först af sten och trä, senare lärde de att bearbeta kopparn och, såsom det synes, senast järnet. Deras kulturhistoria kunde alltså, från denna sida betraktad, indelas i en sten-, en koppar- och en järnålder.» Att stensakerna verkligen kunnat användas till vapen och verktyg, ådagalägger han genom att hänvisa till erfarenheter från vildarne i Nya världen.
Tillvaron af den period, som vi nu kalla stenåldern, insågs vid denna tid äfven af den svenske fornforskaren Magnus Bruzelius, hvilken redan vid midten af 1810-talet bildat en samling af mer än 300 fornsaker af sten.[1] En af honom år 1816 i Lund utgifven disputation Specimen antiquatum borealium, i hvilken han citerar Vedel Simonsens nyss anförda arbete, ådagalägger detta tydligt. På ett särdeles förtjänstfullt sätt lämnar han i denna afhandling en systematisk beskrifning på de vapen och verktyg af sten, som funnos i hans samling, samt uttalar sig äfven om deras ålder.
I inledningen säger han nämligen (sid. 3): »Hvarje folk, som ännu aktar högt sitt fädernesland samt sina förfäders otämda och obrutna kraft, hälsar med stor glädje alla de spår från förgångna tider, som vittna om förfädernas kraft, tapperhet och lefnadssätt. Huru mycket högre böra vi då ej skatta de fornlämningar, hvilka höra till tider, som väl ligga bakom all historia och saga, och hvilka fornminnen gifva ett sant uttryck åt dugligheten och enkelheten hos landets urinvånare, ej mindre än åt deras första
- ↑ Magnus Bruzelius, född 1786 och bekant som författare af Sveriges historia för ungdom, dog 1855 som prost och kyrkoherde uti Löderups pastorat i Skåne. Hans samling, som under tiden vuxit till en af de mest betydande svenska privatsamlingar i sitt slag, förvärfvades efter hans död för Statens Historiska Museum, där den har n:r 2548.
