allmänt namn kallas ’Lapides ceraunei’ och af några, ehuru utan minsta orsak, anses för åskviggar. De stycken, som höra till denna sista klass, anses vara af de allra äldsta, eller från den tid, då metallernas smältning och bruk ännu icke var Nordens inbyggare så väl bekant som efter Odins och asiaternas ankomst.»
Äfven i andra länder än Skandinavien och Tyskland hade under 1700-talet, såsom vi redan sett, en och annan forskare fått ögonen öppna för, huru stensakerna tillkommit, och hvartill de användts.
Så läsa vi i biskop Lytteltons 1765 till Society of Antiquaries i London insända Observations on Stone Hatchets, som 1773 trycktes i 2:a delen af Archæologia (sid. 118): »Det finnes ej minsta tvifvel därom, att dessa stenverktyg hafva blifvit tillverkade under äldsta tider och af barbariska folk, innan bruket af järn och andra metaller var kändt. Af samma orsak voro äfven spetsarna på spjut och pilar af flinta och andra hårda stenar; många sådana äro funna i Skottland, där de af folket kallas älf-pilar (Elfs arrows)». Han uttalar sig med mycken bestämdhet såväl mot den åsikt, som ligger till grund för denna då vanliga benämning, som mot den tro, att stenyxorna skulle vara nedfallna med blixten.
Alla voro emellertid ej lika klarsynta som Eccard och Lyttleton. Ännu slutet af förra århundradet och i början af detta voro mycket oriktigare föreställningar om stensakerna gängse.
Den redan anförda Sjöborg, vid den tiden professor i historia vid universitetet i Lund, — en man, som för öfrigt har inlagt stor förtjänst om den svenska fornforskningen, — insåg ännu icke, att fornsakerna af sten höra till en förhistorisk tid. I sin år 1797 tryckta Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqviteter förklarar han (sid. 204) det vara »afgjordt, att slipade viggar både af flinta och annan sten varit helgade verktyg i templen eller på andra offerställen; men om de blifvit nyttjade såsom yxor vid kreaturens slaktande, eller blifvit med smörjelse bestrukna och dyrkade såsom små afgudar eller blott ansedda såsom heliga tecken till Tors hammare Mjolner m. m., därom äro vi alldeles okunniga». De flesta viggar tyckas hafva varit fästade i ett skaft, »och några som ej äro af flinta hafva ett hål, däruti skaftet setat; dessa tyckas snarare hafva varit brukade som stridsyxor, och om templens helgedomar äfven i striden nyttjades till vapen, vore det så mycket mindre underligt, som hela Odens gudalära var krigisk». Om
