Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/596

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
218
SUNE AMBROSIANI.

En och annan af de danska författare, som sysslat med denna fråga, har haft svårt att förlika sig med, att man haft så många tvärsgående bjälkar, utan att dessa haft en brädbeklädnad till innertak. Den praktiska arkitekterfarenheten har likaledes haft svårt att tänka sig en sparrkonstruktion utan takstolsfötter, men emedan dessa under denna tid ej äro kända, ha dessa tvärsgående bjälkar varit af behofvet påkallade som underlag åt takkonstruktionens snedställda sträfvor. Af åtskilliga fynd af plankor i Östgötakyrkorna är det emellertid tydligt, att konstruktionen varit öppen, liksom att i alla fall, där man haft spår af träloft, dessa ha visat sig vara af sekundär natur.

Det är påtagligt, att denna romanska takkonstruktion är en från träbyggnaden till stenbyggnaden öfverflyttad dylik. Vid den förra har den bärande väggen endast en stocks bredd, och då är det nödvändigt att ha tvärsöfver rummet gående underlag för de sparrarna stödjande sträfvorna.

Den utveckling denna takkonstruktion varit underkastad, har V. Koch i sin anförda uppsats antydt, då han talat om konstruktionen i Karise (Själland) kyrkas kor, fig. 4. Enligt I B. Löffler[1] är denna kyrka uppförd i öfvergångsstil och utan afbrott i arbetet. Således är den åtskilligt yngre än de förut omtalade. Här ha varit tvärsgående bjälkar öfver korets öfre våning. Från dessa ha liksom vid den äldre konstruktionen utgått två snedställda sträfvor, men dessa äro flyttade nära intill yttermurarna. Ofvanom dessas sträfvors toppar äro på annat sätt snedställda sträfvor, som träffa det motstående takstolsbenet strax nedanom kroppåsen. Dylika sträfvor, som skära hvarandra, möta vi under flera variationer, långt ned i tiden, både under sengotiken och den tidiga renässansen.

Hvad som förtjänar framhållas är hur nära man vid denna konstruktion kommit till den vanliga takstolsfoten. Förflytta denna

  1. Kirkerne i Lillehedinge og Karise, Aarböger 1894.