i de båda inskrifthalfvorna, äro något olika skrifna, t. ex. ᚾ ᚽ, som stå mot ᚷ ᛰ i den senare.
Hvad till sist angår det språk, på hvilket inskriften är affattad, så är det, såsom jag i analysen af de särskilda orden sökt visa, knappast möjligt att af själfva språkformerna afgöra, om det är orsa-, mora- eller älfdalsmål. Själf är jag snarast böjd för att antaga, att det är älfdalsmål, då, så vidt man hittills har sig bekant, det är i Älfdalen, som de dalska runorna användts i nyare tid. Förklaringen till att en runinskrift på älfdalsmål återfinnes på en byggnad i Orsa kunde då sökas däri, att af gammalt utsocknes timmermän användts vid byggnadsarbeten i Orsa. För öfrigt äro ju runorna mycket nära öfverensstämmande med dem, som begagnas på lillhärdalsstolen. En viktig omständighet, som talar emot, att dessa runor skulle vara ristade af en orsakarl, finner jag äfven i den omständigheten, att jag ingen annanstans i Orsa funnit inskrifter, där de dalska runorna äro använda. Däremot har jag funnit flera inskrifter från 1600- och 1700-talet på härbren i Orsa, hvilka inskrifter alla äro gjorda med ett alfabet, som knappast har något gemensamt med de dalska runorna men ändock något skiljer sig från den vanliga bokstafsskriften. Så t. ex. skrifves h |Ω|, n skrifves z, två bokstäfver kunna skrifvas tillsammans i likhet med en binderuna t. ex. ?? = en. Mellan hvarje ord brukas såsom i runinskrifter två eller tre lodräta streck som ordskillnadsmärke. Denna stil har i Orsa af gammalt mycket begagnats, då man skulle rista in ord eller bokstäfver i trä, och kallas »gälkallsstil», därför att vallpojken eller, som han här kallas, »gälkalln» mycket använde sig af denna stil, då han gick vall med kreaturen i skogen. I Ore kallas en liknande stil »tallstil». Som dessa inskrifter icke innehålla något annat än initialer till ägarnes namn och några kortare ord på riksspråk jämte data och årtal, så anser jag det onödigt att anföra någon af dem.
Om också icke inskriften pä löftet i Orsbleck till följd af en del vanskligheter för tolkningen kan lämna några för dalmålet språkhistoriskt viktiga upplysningar, så är den ju dock alltid af intresse såsom en af de få bevarade kvarlefvorna af det skrifsätt, som i de öfre dalsocknarna och särskildt i Älfdalen ännu långt in i nyare tid varit det enda skriftliga meddelelsemedel, man haft att tillgå.
