Från Värings s:n förskrifver sig en trekantig järnfibula af la Tène-III-typ. (Skara museum).
Vidare äro tre bronshalsringar funna i Västergötland, däraf en i Alingsåstrakten (St. H. M. 6907, Sv. Fmf. Tidskr. Band V, sid. 34, fig. 15) och en fragmentarisk i Istorps socken (St. H. M. 9519).
Sannolikt från Västergötland är en bronssitula, som förvaras i Statens historiska museum under inventarienumret 7578.
Ett i Sköfdetrakten funnet bronskärl af situlaform med järngrepe är troligen något yngre, enär buken bildar en skarp vinkel i motsats till den harmoniska rundning, som är vanlig å la Tène-tidens situlor. (St. H. M. 7523).
De sist omnämnda fynden af bronssitulor — troligen tillverkade i norra Italien — ha sin betydelse för studiet af den samtida keramiken. I fyndbeskrifningen har upprepade gånger talats om situlaformade lerkärl (grafvarna 1, 14, 47, 52, 63, 67 i viss mån också 53 och 56), utmärkta genom vid mynning, kort hals och en buk, hvars största bredd ligger ofvan midten, strax under halsen. Till formen erinra de onekligen om metallsitulorna. Frågan gäller då, om de förra utgöra en direkt efterbildning af de senare. Något absolut hinder föreligger ej, ty förebilderna ha ju trängt ända hit upp till Sverige — i Heda s:n i Östergötland är äfven en bronssitula funnen, liksom samtida situlaformade lerkärl äro upptäckta vid det närbelägna Alvastra. Men om också direkt efterbildning af dessa sena situlor kan ha förekommit, synes det mig dock sannolikare, att Järnsysslakeramiken väsentligen hör samman med den, som träffas i Nordtyskland mellan Elbe och Oder. Också här träffas mer eller mindre situlaformade lerkärl. Sådana äro kända från Mecklenburg (R. Beltz: Die Vorgeschichte von Mecklenburg, sid. 107 och f.) samt Holstein och Lauenburg (Sterley och Hammoor, se J. Mestorf: Urnenfriedhöfe in Schleswig-Holstein, sid. 26, pl. IX: 15 och densamma: 41. Bericht des Museums vaterländischer Alterthümer, Kiel 1897), hvaremot denna typ under förromersk tid knappast synes förekomma öster om Oder. Det faller genast i ögonen, att buken hos dessa tyska situlaformade urnor är mera skarpt markerad och fotpartiet smalare, hvarjämte den utåtvikna mynningen är genom en rand skild från halsen. Situlaefterbildningar torde man också kunna kalla de öronförsedda lerkärl, som upptäckts vid Sönder Badbjerg på Jylland, och deras öronlösa motsvarigheter på
