Harkalaset.
En kvarlefva af en hednisk kultfest.
Af
Sune Ambrosiani.
I likhet med hvad som äger rum i närheten af andra stora
städer har i och omkring Stockholm funnits förutsättningar för
odlandet af tobaksplantan, en kulturväxt, hvilken annars ej i öfre
Sverige lämpat sig för odling i större skala. Denna växt kräfver
en lång och omsorgsfull vård, innan den är färdig att aflevereras
till fabrikerna, och yrket har så småningom fått en rikt utvecklad
fackterminologi.
På hösten, när plantorna fått sin djupt mörkgröna färg, äro de färdiga att skördas, d. v. s. bladen afplockas, »brytas», läggas i små högar på åkrarna för att vissna och införas efter någon dag i ladorna, där de »trädas» på käppar och upphängas. Denna skörd börjar med augusti och fortgår till slutet af september, ofta i större odlingar forcerad, om månaden visar sig rik på frostnätter. Årets stora dag, som högtidlighålles, är emellertid hvarken den dag, då allt arbetet i ladorna med bladens upphängning är slut, hvarefter de flesta tillfälligt anställda arbetare entledigas, eller när skörden är torr, så att den kan tagas ned och »buntas», utan den dag, då den sista plantan på åkern brytes. Då går den fest af stapeln, som såväl norr som söder om Stockholm kallas för harkalaset.
Den omständigheten, att festen sker just den dag, den sista plantan inhöstas, ger omedelbart anledning att sammanställa harkalaset med andra hos germanska folk förekommande kultfester vid det tillfälle, då den sista kärfven intages från åkern; eller
