rättare: harkalaset, som tillhör en sen, till landet i början af 1700-talet invandrad odling, kan knappast betraktas som något annat än en fest, som öfverflyttats till tobaksodlingen från skördefester på den ort, där denna odling kom att drifvas. Sedan ha tillfälliga faktorer medverkat till att festen bibehållits inom denna odling, under det att den dött ut inom andra, som varit underkastade större förändringar. En annan möjlighet får kanske också tagas med i räkningen, nämligen att med själfva tobaksodlingen detta bruk följde med från det land, hvarifrån den nya växten hit infördes.
I uppsatsen »Om fastlagsriset och andra lifstänglar och gudaspön» i Nordisk Tidskrift 1902 har Edv. Hammarstedt erinrat om att en vanlig åsikt bland europeiska folk varit, att i åkerfältet dvaldes en gudomlighet. Då man skördade fältets gröda, flydde eller sammandrog sig detta gudomsväsen successivt, tills det slutligen fanns inneslutet i de sädesstånd, som skulle bilda den sista kärfven. Att afmeja denna rest blef således höjden af brottslighet mot åkerfältets gud. Mångenstädes bemöttes ock därför den som fick på sin lott att skära denna sista kvarstående säd mer eller mindre som en missdådare. Den däraf bildade kärfven behandlades åter såsom vore den i besittning af särdeles framstående egenskaper. Ursprungligen utgjordes julkärfven af denna. Därur tog den svenske bonden några ax och fäste dem i stugans tak, för att de skulle utgöra stugan skyddande idoler.
Ej alltid lät dock växtlighetsgudomligheten infånga sig i sista kärfven. Stundom tog han gestalt af något djur och flydde. Det gällde då att infånga dessa för att få guden i sin makt. Ofta nog ansågs underdjuret för en hare, och uttrycket »fånga haren» blef därför flerstädes, särskildt i Sverige, liktydigt med att skörda den sista kärfven. Ett minne af detta ligger sannolikt i det namn, harkalaset, som den fest bär, för hvilken här nedan skall lämnas en redogörelse. Mångenstädes ansågs åter det gudomliga djuret vara en bock eller get eller tupp, och ceremonien kräfde då ofta, att särskildt detta sistnämnda djur afsiktligt på förhand inneslöts inom säden, där det skulle anträffas. Det dödades under iakttagande af vissa ceremoniella regler och uppåts därefter stundom vid en sakramentartad måltid.
Att mycket af denna kultfest bibehållit sig inom tobaksodlingen, är påfallande. Harkalaset, som visserligen icke längre är en fullt lifskraftig sedvänja, eftersom de gamla tobakslanden
