Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/705

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
327
PROFESSOR SCHÜCKS STUDIER I RELIGIONSHISTORIA.

hvarom öfverjordiska och underjordiska makter ligga i täflan eller fejd.

Genast i början möter ett originellt uppslag. I en analyserande redogörelse för den bekanta sagan i Heimskringla om Fjolner, hvilken drunknade i ett mjödkar, kommer författaren till det resultatet, att Fjolner (döljaren) egentligen är en ktonisk gud, hvilkens väsen man vid mjöddrickningen ansett sig förtära på samma sätt som t. ex. grekerna ansågo sig i vinet dricka Dionysos’ blod. Härefter anför författaren Adams från Bremen berättelse om huru man i tempellunden vid Uppsala dels hängde offer i ett träd, dels ock dränkte andra i en källa. De förra offren ägnades tydligen Oden, de senare hafva enligt S. ägnats den vida äldre och på Snorres tid så godt som glömde guden Fjolner, hvilken själf enligt af författaren supponerad ursprungligare uppfattning drunknat eller dränkts i en källa.

Efter framställningen af Fjolnersagan behandlas myten om kärlet Odrerir, sådan denna framträder hos Snorre och framskymtar i Havamal. S. finner här en parallell till den mytiska kärnan i Fjolnerssagan. Jag bör kanske erinra om, huru äfven i sagan om Odrerir en gudomlig personlighet möter, hvilken står i nära samband med mjödet, ja enligt Snorres framställning rent af så godt som förvandlats till mjöd. Denna underbara dryck vaktades i underjorden af »jättedottern» Gunlod, men bortstals af Oden. Enligt Snorre är det af detta mjöd som skalderna få sin inspiration — ett påhitt, hvilket, såsom professor S. framhåller, otvifvelaktigt har sin rot i en forngermansk åskådning, att mjödet var det högsta visdomsämnet, siardrycken.

I det följande af sin undersökning uppspårar S. med verklig skarpblick lämningar af mjödmyten inflickade på flera ställen i Sæmunds edda, ja, han påpekar — något som synes mig hafva sitt särskilda intresse — huru t. o. m. i Skirnismal mjödmyten påtagligen på ett ställe skymtar fram. Såsom paralleller till eller fragment af mjödmyten framställer S. myterna eller sagorna om Frejas och Iduns bortröfvande, om Hymes kittel o. s. v.

Beträffande S:s förklaring af en bland dessa paralleller må ett tviflande uttalande varda mig tillåtet. Det är tolkningen af st. 24—25 i Völuspa, som jag afser. Såsom S. själf någonstädes påpekar, förekommer hos åtskilliga folk den tron, att det väsentliga hos en person sitter i ögonen, hvarför t. ex. hos polynesiska