att allt hvad man velat anföra till bevis för en dylik kult beror antingen på missuppfattning eller på otillförlitliga källor. Hade icke kristendomen kommit, skulle Balder måhända stigit upp till de af folket dyrkade gudarnes krets, men nu är han en gestalt, som blott är hemma i diktarnes alster, till hvilka äfven den under 1300-talet tillkomna Fritiofssagan torde böra räknas.
S. indelar sin afhandling, till hvilken han tyckes hafva betraktat uppsatsen om Gudamjödet såsom ett slags prolegomena, i följande hufvudafdelningar: »Snorres Balderssaga» och analys däraf, »Saxos Balderssaga» och analys däraf samt analys af Saxos urkälla »den danska Balderssagan», »Vidofnirsagan», »Dioskursagan», »Freyritualen» samt »Afslutning». I den förstnämnda af dessa undersökningar klargör S. att börja med genom sammanställning af uppgifterna i Sæmunds edda med Snorres framställning den isländska formen af Balderssagan. Vid analysen af Saxos saga upplöser författaren sedan denna i två ursprungligen skilda men af Saxo löst sammanflätade sagor, i hvilka han igenkänner en norsk och en dansk version, och genom jämförelse af dessa tre sagoversioner framställer S. därpå en fjärde, hvilken han kallar »Vikingasagan» och som i en äldre och en yngre form står i rakt nedstigande härkomstförbållande till Saxos hufvudkälla: den danska sagan. Härmed stannar dock ingalunda författarens utredning af Balderssagans anor. Genom fortsatt successiv analys får författaren slutligen fram ett stamträd, som för Snorres framställning har att uppvisa ej mindra än tretton, för Saxos ej mindre än tolf rotgrenar eller urelement (se sid. 318). Att följa författaren steg för steg vid denna vidlyftiga och invecklade utsofring blefve att upprepa större delen af hans bok, och att om den tilllämpade metoden fälla någon dom faller utanför anmälarens kompetens. Den välkände litteraturhistorikerns auktoritet bör för ifrågavarande fall vara en borgen för riktigheten af hans tillvägagående.
I stället vill jag i några konturdrag söka angifva grundteckningen i de uppsatser om Vidofnir, om de nordiska Dioskurerna och om Frejritualen, där han i mer eller mindre väsentlig och för frågornas lösning afgörande grad stöder sig på iakttagelser af senare folkliga bruk. Viktor Rydberg, hvilken ju såsom mytolog fullkomligt tillhörde den gamla litteraturhistorisk-språkvetenskapliga skolan, insåg dock med sin snilleblick den vaknande folkvetenskapens betydelse för mytforskningen. »Det är den nya
