folk-lore-rörelsen och hennes folkpsykologiska undersökningar, af hvilka man har att hoppas en mythogoni, som varder i stånd att lösa sin uppgift», säger han i andra delen af sin »Germanisk mythologi». I praxis, om ock ej i bekännelse, har professor S. också i betydlig grad erkänt denna lära, och det är måhända därigenom hans arbete vunnit sina största förtjänster.
I redogörelsen för Vidofnir-sagan berör han sålunda till en början trädkulten, lifsspöet, majstången och andra besläktade företeelser, hvilka genom folktroforskare, såsom en Mannhardt, en Frazer[1] m. fl. bevisats tillhöra en uråldrig icke allenast i större delen af Europa utan ock i Orienten och än vidare utbredd religionsform. Till denna kategori hör ock kulten af misteln, parasitväxten i den heliga ekens krona, hvilken äfven om vintern gröna buske spelade en viktig roll i kelternas religionsutöfning och i Balderssagan är af en afgörande betydelse. En gång om året nedskar en druid med en gyllene skära en gren af denna heliga växt för att bringa dess gudakraft och välsignelse åt människorna. Men det heliga trädets ande kunde icke blott, när trädets löf vissnade, smyga sig undan en dylik parasittelning; den kunde ock, i likhet med t. ex. liten Karins själ i visan, taga vingar och flyga bort i fågelskepnad. Om en ur denna uppfattning framsprungen fågelkult finnas ännu i svensk folktro och folksed åtskilliga vittnesbörd. Professor S. har äfven i Sæmunds edda uppdagat ett intressant sannolikhetsbevis för en dylik kult, nämligen i kvädet om Helge Hjorvardsson. I likhet med andra växtlighetsgudens representanter offrades äfven en gång om året växtlighetsfågeln, hvilken efter tamhönsens införande hit blef en tupp. Af detta fågeloffer finner S., otvifvelaktigt fullt riktigt, en kvarlefva i den ännu in på 1500-talet här i Norden öfvade seden att på valborgsmässdagen »skjuta
- ↑ Här i rättvisans namn som hastigast en anmärkning mot S—s och åtskilliga andra svenska forskares benägenhet att framhålla Frazer på Mannhardts bekostnad! Frazer erkänner dock själf (i företalet till The Golden Bough) uttryckligen sin stora skuld till den banbrytande tyske mytologen och angifver omsorgsfullt de lån han från honom gjort men som dock alltför ofta tillskrifvas Frazer såsom auktor. Genom att ej förbise urkällan undgår man ock sådana i en svensk bok sällsamma geografiska namn, som dem professor S. (del 2 sid. 114 o. 121) anför; Transsylvanien för Siebenbürgen och Carinthia för Kärnthen.
