- BB. läses årtalet 1590, då utan tvifvel denna afskrift blifvit gjord. Originalets orthographie har af afskrifvaren ej blifoit troget iakttagen; þ är öfverallt förändradt till th, dh, t eller d; skriffelen i originalet äro merendels noggrannt afskrifna, dock på några ställen rättade; mycket har afskrifvaren läst orätt; ofta äro ord genom mistag förbigångna. På några ställen der afskrifvaren ej kunnat läsa originalet, har han lemnat rum. Vi hafva högst sällan funnit anledning att anföra denna afskrifts läsarter[1]. Prof af stilen finnes Tab. III.
Vi hafva nu beskrifvit de handskrifter af ÖGL., hvilka ännu äro i behåll, eller hvaraf åtminstone lemningar blifvit funna. Att i början af 17:de århundradet ännu flera handskrifter af denna Lag funnits, derom vitnar 1607 års edition, och de vid dess slut, ehuru sparsamt, anförda varianter. Man skulle kunna tro att ännu vid slutet af nämnda århundrade funnits numera förlorade handskrifter af ÖGL. Lundius åberopar nemligen på några ställen i företalet till den år 1700, jämte Loccenii Latinska öfversättning, utgifna Uplandslagen, sådana handskrifter, hvilka skulle kunna anses numera vara förlorade. Han anför sid. 16 orden: ”at lösa sik til kyns ok kundra manna, ok egh til annödhugx doms. Item alio loco: or annödgom stad lösa;" hvarvid i kanten citeras ”Memb. vet. c. XXIX & c. XXX. §. 1. Wadhamal
- ↑ Not. 18. sid. 153; not. 79. s. 212.
