Sida:Sweriges gamla lagar VII (1852).pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


III

penn‘. för penninga (cap. 56: 1.), och er. för ertaughar (cap. 23: 4.). Skriffel finnas här i stor mängd; dock äro de flesta egenhändigt rättade. En ensam misskrifven bokstaf är vanligen märkt med en derunder satt punkt; flera bokstäfver och hela ord äro merendels öfverstrukna med ett rödt, stundom med ett svart streck, stundom med flera streck; ej sällan äro de både öfverstrukna och märkta med punkter; någon gång äro punkter satta öfver de misskrifna bokstäfverna[1], eller punkt satt både öfver och under den oriktiga bokstafven[2], eller en annan bokstaf satt öfver eller under raden, utan att den felaktiga bokstafven på annat sätt är utmärkt[3]. Då en bokstaf är skrifven i stället för en annan, är felet stundom rättadt genom ändring med pennan eller genom radering. Uteglömda bokstäfver eller ord äro tillagda merendels öfver raden, stundom i brädden, vanligen med svart bläck, men stundom med rödt. Några gånger finnas misskrifna ord vara, på ett i gamla handskrifter ej ovanligt sätt[4], rättade genom tillagda ord, såsom: himin eþa hinna, cap. 19: 7; lesas. eþa hafas, cap. 60; och troligen äfven hetningar eþa dailu mal, Hist. 5; hvarmed meningen är att i stället för himin bör läsas hinna o. s. v.[5]. På ett ställe är ordens ordning rättad genom tecknen ” ’[6]. Några ord äro nästan utnötta[7]; på hela första sidan, och på några andra ställen, är den bleka eller utnötta skriften updragen med svartare bläck af senare hand, dock så att man merendels kan urskilja hvad som förut varit skrifvet och hvar fel härvid blifvit begånget[8]. På några ställen äro andra ändringar eller tillägg gjorda af senare hand[9]. I afseende på orthographien i denna handskrift nå, med förbigående af hvad som tillhör den Gotländska dialekten, t. ex. ai för e, au för u eller o, iau för y, y eller oy för ö &c., anmärkas: att öfverallt brukas, och ej i dess ställe th; men th förekommer stundom i slutet af ord i stället för t, t. ex. brutith, standith, ath, reth, och þ i stället för t i orden maþnaþi, þa, þolff; c brukas vida oftare än k; ofta skrifves ch för k, i synnerhet framför i och i slutet af stafvelser, t. ex. kirchia, nycchir, schiautr, schips, schieg, schal, schulu, nych, stuch, ficch, rechning, wichna &c.; några gånger insättes h efter f, såsom nefha, laifha, alfha; stundom förekommer g i stället för k, såsom drigs, ligs vitni, sogna menn; stundom i för a, såsom annir, annarir, eþi, sennir; stundom tillägges i efter en vokal i förra stafvelsen af ett ord, då följande stafvelsen har i, såsom laistir, raiþi, soyiþi för lastir &c.; ej sällan äro bokstäfver utelemnade, såsom wal(d), þe(g)ar, þin(g)s, þin(g)fyra, (h)afreki, fy(r)sti, husf(r)oyu, huer(t), lang(t), semp(t)sic, cle(þ)is; ofta

  1. ↑ Se not. 31 sid. 12.
  2. ↑ Se not. 49 sid. 89.
  3. ↑ Se not. 43 sid. 12; not. 22 s. 35; not. 100 s. 44.
  4. ↑ Se UplL. föret. sid. IX; VML. föret. sid. IV not. 14. I den handskrift, som innehåller Tyska öfversättningen, förekomma flera dylika exempel.
  5. ↑ Jfr. Gloss. orden hetning, himin, lesa.
  6. ↑ ”þrysuar ’buþu, d. ä. buþu þrysuar. Jfr. not. 55 sid. 28.
  7. ↑ Se not. 51 sid. 21; not. 6 s. 36.
  8. ↑ Se not. 3 sid. 3; nott. 22, 25 s. 4; not. 23 s. 30; not. 12 s. 37; not. 30 s. 88; not. 8 s. 104.
  9. ↑ Jfr. not. 52 sid. 16; not. 17 s. 19; not. 37 s. 20; not. 37 s. 31; not. 79 s. 43; not. 15 s. 62.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Sweriges_gamla_lagar_VII_(1852).pdf/11&oldid=540066”