kunde äfven anföras såsom ett bevis. Att Gotländingarne, med den frihet de hade i sin lagstiftning, icke genast antogo edsöreslagarne, enligt hvilka en tredjedel af brottslingens lösa egendom skulle tillfalla Konungen, och en stor summa sedermera måste erläggas till honom, om brottslingen skulle få fred, är lika lätt förklaradt som att de, enligt hvad nyss är anmärkt, ej underkastade sig att erlägga böter till Konungen; också finnes icke heller om edsöre ett ord i Visby stadslag. Man kan derför antaga såsom temligen säkert, att edsöreslagarne ej funno ingång på Gotland förr än Christoffers Landslag, sedan ön genom Brömsebro-freden åter kommit under Sveriges välde, började att der tillämpas. Nämnd brukades icke heller i tviste- eller brottmål på Gotland, såsom ock i Hist. 6. uttryckligen anmärkes; och likväl lärer väl ingen vilja på denna grund påstå att Gotlandslagen skulle vara från en tid, då nämnd var okänd i Sverige. Man torde häraf finna huru föga tillförlitliga de bevis äro, som hämtas af dylika jämförelser. Sådant är ock förhållandet med den slutsats Schildener (Gutalag, sid. 183) drager deraf, att Gotlandslagen bestämmer mansbot för träl till 4½ marker penningar (cap. 15: pr.), om hvilken summa han tager för afgjordt att den ungefär svarar mot de 2 marker vägna VGL. I. AB. 22. stadgar såsom lösen för träl, hvaremot ÖGL. såsom lösen (och äfven såsom dråpsböter, DrB. 16: 2.) för träl bestämmer 3 marker vadmal eller 6 marker penningar. För att ådagalägga huru litet denna jämförelse bevisar, behöfver blott anmärkas att man ej vet i hvad förhållande den Gotländska penningemarken vid den tid, då anförda lösen bestämdes, stod till en mark silfver[1], och att man alldeles icke kan antaga att en träls värde, ännu mindre hans mansbot, nödvändigt varit lika på Gotland med hvad det på samma tid var i Vester- eller Östergötland; hvartill kommer att de i Gotlandslagen förekommande mansböter kunna hafva blifvit der uptagna, sådana de lång tid förut varit bestämda. Sjelfva den åberopade VGL. lemnar i dessa afseenden en alldeles öfvertygande uplysning; ty samma lösen för träl, som den äldre VGL. bestämmer, igenfinnes ännu i den yngre VGL. (AB. 31.), som är ungefär samtidig med ÖGL. Om således de i Gotlandslagen stadgade mansböter för träl skulle bevisa att denna lag vore samtidig med den äldre VGL. — ehuru Schildener annars synes antaga att den är vida äldre — så skulle de lika mycket bevisa att den är samtidig med den yngre VGL. eller med ÖGL.; i sjelfva verket bevisas dermed således intetdera. Med mera skäl kunde man just af de i afseende på trälar här förekommande omständigheter draga en alldeles motsatt slutsats. Väl finner man här, i afseende på brott, några stadganden om trälar, hvaraf kan slutas att sådane ännu funnos på Gotland vid den tid, då Gotlandslagen författades; men man finner af flera ställen der
- ↑ I Biskop Alberti i Riga förutnämnda bref (anf. st. sid. 2) stadgades att 4½ marker penningar skulle väga en Gotländsk mark silfver, och att de Rigiska penningarne (denarii) skulle vara af samma värde som de Gotlandska. Häraf skulle följa att äfven på Gotland redan i början af 13:de århundradet 4½ marker penningar svarat emot en mark silfver. Deremot upgifves (besynnerligt nog!) i K. Hans förutnämnda förordning af 1492 att 2⅔ marker penningar svara emot en mark silfver (IV. 1: 32.).
