vara förutsatt att trälar på Gotland efter en viss tid (mali) varit berättigade att blifva frigifne (cap. 2: 3; 6: 5; 16: 2.); hvilket temligen otvifvelaktigt utmärker en tid, då träldomen på denna ö var nära sitt slut; och samma förhållande röjer sig deri att två capitel, de enda der det ensamt handlades om trälar, blifvit, utan tvifvel derför att de angingo ett föråldradt ämne, alldeles uteslutna ur den enda ännu i behåll varande gamla handskriften af Gotlandslagens originaltext; och det är ganska sannolikt att, om de här ännu bibehållna stadganden angående trälar ej varit inblandade bland andra ämnen, så hade de kommit att gå samma väg. Det ena af dessa capitel har handlat om köp af trälar; och då just detta blifvit uteslutet, så bevisar det att, då detta uteslutande skedde, köp af trälar på Gotland, utan tvifvel sällsynt redan då lagen författades, hunnit alldeles komma ur bruk eller blifvit genom en särskild lag förbudet[1]. På hvad tid träldomen på detta sätt på Gotland nalkades sitt slut, kan väl icke noga bestämmas; men de anförda omständigheterna visa dock uppenbarligen på en senare tid, och vitna emot en hög ålder. Ett mera bestämdt bevis af detta slag innefattar hvad cap. 24: 5. säger om ogotländskt folk, att två systrar ärfva lika med en broder. Då med ogotländskt folk här, så väl som på andra ställen i Gotlandslagen, utan tvifvel egentligen syftas icke på de i staden Visby varande utländingar, utan på Svenskar som, födde på fasta landet, bodde eller uppehöllo sig på Gotlands landsbygd, så följer deraf att hvad på anförda ställe säges om systrars arfsrätt, ej kan vara skrifvet förr än den i Birger Jarls tid härom stadgade lagen hunnit att äfven på Gotland blifva känd och tillämpad på sådana fall, som ej borde bedömas efter Gotlandslagen, d. ä. der fråga ej var om arf efter infödda Gotländingar, hvilka för egen del i detta så väl som andra stycken hade sjelfständigt bibehållit sin gamla lagstiftning. Häraf följer således att Gotlandslagen ej kan antagas vara äldre än från senare hälften eller närmare slutet af 13:de århundradet; och då de skäl, som kunnat anföras för en högre ålder, i det föregående blifvit undanröjda, torde det med mesta sannolikhet kunna antagas, att denna lag är ungefär samtidig med Vestgötalagens yngre codex, Östgötalagen och Uplandslagen. Att den ej kan vara äldre, bestyrkes äfven deraf, att språket i Gotlandslagen är, såsom förut blifvit anmärkt, lika med det i de dervid fogade historiska berättelserna. Ehuru dessa berättelser naturligtvis grunda sig på gamla traditioner, kan man dock af det, som der i slutet säges om det fall, att en Konung i Sverige blir med våld bortdrifven från sitt rike, och hvilket tydligen är föranledt af hvad som hade händt Konung Birger Magnusson, sluta att dessa berättelser, i den form de här hafva, måste vara författade efter år 1318. — Då det, af hvad i det föregående blifvit anfördt, kan slutas att Sveriges allmänna lands- och stadsrätt ej kom i bruk på Gotland förr än ön efter Brömsebro-freden 1645 åter hade kommit under Sveriges välde, så återstår den frågan, huru länge den gamla Gotlandslagen fortfor att anses såsom
- ↑ Jfr. UplL. KöpmB. 3: pr. SML. KöpmB. 3: pr.
